Det har inte börjat så bra för vår nya klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Naturskyddsföreningen har sågat den nya regeringens miljöpolitik längs med fotknölarna, Klimatpolitiska rådet har konstaterat att det kommer bli mycket svårt att klara klimatmålen till 2030 om reduktionsplikten sänks kraftigt och beslutet att lägga ner Miljödepartementet har väckt internationell häpnad.

Nu är ju förstås inte allt detta Romina Pourmokhtaris fel. Jag är övertygad om att hon egentligen skulle vilja bedriva en mer ambitiös klimatpolitik, om än med ett starkt fokus på kärnkraft, men hon bakbinds av Tidöavtalet och av framförallt SD, M och KD:s extremt låga klimatambitioner (L:s klimatpolitik är inte mycket att hänga i julgranen heller, men de vill i alla fall mer än de andra partierna). Som klimat- och miljöminister tvingas hon ändå försvara politiken trots att hon knappt verkar tro på den själv.

Det blir nästan ofrivilligt komiskt när hon i en intervju med DN ska slingra sig ur frågan hur hon tror att resten av världen ser på att vi sänker reduktionsplikten, något som förväntas öka Sveriges utsläpp med omkring 10 procent per år. Romina Pourmokhtari säger att hon tror att det “finns en förståelse för att regeringen tar ett ansvar för den svåra ekonomiska situation som väldigt många hushåll i Sverige står inför“. Som att Sverige inte var ett av de rikaste länderna i världen. Är det verkligen detta budskap hon vill ge till länder som trots extrem fattigdom ändå försöker göra vad de kan och där människor redan dör eller tvingas fly på grund av klimatförändringarna?

Den stora frågan är varför Pourmokhtari tackade ja till den här posten. Det kan tyckas lika märkligt som att Liberalerna valde att sätta sig i en regering som kommer att bedriva en allt annat än liberal politik. Var det makten som hägrade? Eller är tanken att man i alla fall kan göra det något bättre om man ingår i regeringen än om man står utanför?
Man kan tycka att L borde ha lärt sig en läxa av Miljöpartiet. Under sju år satt MP i regering tillsammans med Socialdemokraterna och tvingades under den tiden att i hög grad administrera sossepolitik. Visst fick man igenom några miljövinster, men inte ens de mest hängivna MP-politikerna kan vara nöjda med den totala effekten av miljöpolitiken under de här åren. Man bemötte ofta kritiken med att det är bättre att sitta i en regering och påverka än att stå utanför och kritisera – men stämmer det? De partier som utgör små stödpartier i ett regeringsunderlag tappar ofta väljare eftersom de får svårt att hävda sig. Så var fallet med MP och jag tror att så även kommer bli fallet med L. För vad finns det för anledning att rösta på Liberalerna när det inte är någon liberal politik man får utan en djupt konservativ, främlingsfientlig och klimatförnekande?

Politik bygger i hög grad på kompromisser, och så måste det vara i en demokrati. Men som politiker eller parti måste man också kunna sätta gränser. Om effekten blir att man kompromissar bort nästan allt som man står för är det bättre att gå i opposition än att bara lalla med.

Tumme upp: 
Lula da Silva vann över Jair Bolosonaro i presidentvalet i Brasilien. Än finns det hopp för Amazonas.

Tumme ner:
Samtidigt som ännu ett klimattoppmöte inleds så kommer rapporter om att utsläppen i världen fortsätter att öka.