Den största delen av avskogningen i tropikerna har med jordbruket att göra. Men ny forskning visar nu att marken som skövlats bara delvis brukas för att användas till odling.
Jordbruket står för mellan 90 och 99 procent av avskogningen i tropikerna, vilken påverkar både klimat och biologisk mångfald stort. En tiondel av de globala koldioxidutsläppen kommer från tropisk avskogning som är den största orsaken till förlust av biologisk mångfald på land. I de drabbade områdena hotas också försörjningen för hundratals miljoner människor.
– Vi kan visa att nästan all avskogning i tropikerna kan kopplas till jordbruket, men vad som förvånade oss var hur liten del – bara mellan 45 och 65 procent – som leder till faktisk jordbruksproduktion på den avskogade marken. Det är ny kunskap som behövs för att effektivt minska tropisk avskogning, säger Florence Pendrill, doktorand på institutionen för rymd-, geo-, och miljövetenskap på Chalmers tekniska högskola och huvudförfattare till studien.
Tidigare studier är eniga om att just jordbruket är den största orsaken till tropisk avskogning. Men uppskattningarna över hur mycket skog som faktiskt sedan används som jordbruksmark varierar – mellan 2011 och 2015 låg siffrorna på från 4,3 till 9,6 miljoner hektar per år. I den nya studien, som är en genomgång av befintliga publikationer, uppgår de till mellan 6,4 och 8,8 miljoner hektar per år.
Anledningen att siffrorna är så osäkra förklarar forskarna med att jordbruket kan bidra till skövlingen på olika sätt, bland annat direkt genom expansion av produktiv jordbruksmark och genom mer indirekta samband.
– Det finns flera skäl till att marken som avskogats inte brukas. Det kan till exempel vara spekulation som slagit fel, projekt som övergetts, mark som visat sig olämplig för odling eller att bränder som anlagts för att förbereda marken har spridit sig till intilliggande skog, säger Martin Persson, biträdande professor på institutionen för rymd-, geo-, och miljövetenskap på Chalmers tekniska högskola och medförfattare till studien.
I tidigare studier har han, tillsammans med Florence Pendrill, undersökt i vilken omfattning konsumtion i andra länder driver på avskogningen i tropikerna. Deras forskning har utgjort underlag för förslag till ett nytt regelverk inom EU, där leverantörer åläggs att se till att produktionskedjorna för importerade varor inte bidrar till skogsskövling.
– Importregler av den typ som EU har på gång är viktiga men måste också kombineras med åtgärder i producentländerna, som att stärka skogsskyddet och stödja småbönder i en omställning till en mer hållbar jordbruksproduktion, säger Toby Gardner, medförfattare och forskare vid Stockholm Environment Institute.
Studien har också visat att mer kunskap behövs för att effektiva åtgärder ska kunna utföras, bland annat saknas statistik över produktion av de flesta grödor förutom soja och palmolja, likaså tillförlitliga data kring trender i avskogningen.
– Men trots osäkerheterna i dataunderlaget så vet vi att jordbruk är den största drivkraften bakom avskogningen. Vi vet dessutom redan mycket om de typer av åtgärder som behövs för att bromsa avskogningen i tropikerna. Ska vi nå de mål som sattes upp vid klimattoppmötet i Glasgow förra året och stoppa förlusterna av biologisk mångfald måste vi omgående trappa upp arbetet, säger Florence Pendrill.
För att minska avskogningen och förlusten av värdefulla ekosystem krävs bland annat att naturskyddet stärks, exempelvis genom lagstiftning, att inrätta eller utöka nationalparker och att markägare får betalt för att bevara naturliga ekosystem. Förvaltning och reglering av mark- och skogsresurser kan också främjas genom markägarreformer som kan ge ursprungsbefolkningar utökad rätt till sina marker eller genom stöd och kunskapsutveckling för en hållbar intensifiering hos småjordbrukare.
Även den enskilda svensken kan göra skillnad. Till exempel äta mindre kött, efterfråga avskogningsfria livsmedel och påverka politiskt. Livsmedelsföretag kan i sin tur ställa krav på sina underleverantörer, finanssektorn kan göra detsamma med sina investeringar och låntagare, och politiker kan lagstifta och stötta producentländer.
