Krönika

Ge barnen verktyg för livet

Som nybliven lantis efter två år i Stockholm kan jag bara pusta ut. Med några veckors distans från tiden i storstaden tycker jag mig nu kunna se vad det tycks göra med en. Det känns som att retroaktivt sätta på sig glasögonen från John Carpenters film They live från 1988, som blottlägger de verkliga budskapen bakom den nu normaliserade marknadsföringen i vartenda offentliga rum (och trettio år senare även på internet). Lugnet och sinnesron tycks ständigt under attack i dessa förhållanden, som söker trigga och skapa begär i oss. Det känns människofientligt och man undrar varför vi inte reglerar det. Ordningslagen saknar ännu en paragraf om ”uppvigling till överkonsumtion”.

För att kunna hantera belägringen från dessa ändlösa kommersiella budskap, till exempel i pendeltrafiken, sjunker man inte sällan ner i sin egen handhållna marknadsföringsmaskin. Där känner man sig åtminstone ha lite kontroll över innehållet. Den kontrollen har till stor del visat vara en illusion. Att dagens algoritmer och integrerade marknadsföringsmetoder förslavar oss genom våra dopaminsystem blir övertydligt när man betraktar sina medpassagerare.

Det kan tyckas rimligt att försöka göra sig omedveten om dessa budskap som pockar på våra näthinnor från alla håll. Men den analytiska psykologin har sedan Freud och Jung tyvärr kunnat visa att vad som hålls omedvetet ändå alltid hittar vägar att manifestera sig på, och inte sällan med beklagliga konsekvenser för individen och hennes omgivning. Vi blir reaktiva i stället för aktiva, och därmed tappar vi vår agens.

I brist på verkliga utsikter för det inledande lagförslaget, eller för andra toppstyrda lösningar, så verkar ansvaret landa på oss. Hur kan vi då medvetandegöra dessa krafter som ständigt belägrar oss? Det klaraste svaret på detta tycks ha kommit från Indien för 2500 år sedan, av vem vi känner som Buddha. Han kom till insikten att våra reaktioner på de yttre intrycken är betingade av vår tendens att känna begär samt aversion. Dessa två tendenser beskrivs även som eldar, där alla försök att släcka dem endast tillsätter mer bränsle, och att upplevda lättnader förblir strängt tillfälliga. Genom att observera vårt inre tillstånd i avsaknad av yttre stimuli blir detta mönster, som styr över oss varje dag i våra liv utan att vi märker det, övertydligt för oss.

Omedvetenheten om dessa två krafter fångar oss i en ständig strävan efter att förändra vår situation, att ”klia den där klådan” som alltid finns i oss. Klipp till en miljardindustri som har sitt enda syfte att stimulera denna ”klåda” för att på så sätt få oss att konsumera, och vi kan förstå varför så många av oss har svårt att känna sinnesro.

Buddha menade inte att vår förmåga att känna begär och aversioner i sig är något fel. Men omedvetna om detta förblir vi fängslade i ett reaktivt tillstånd, snarare än ett aktivt. Målet för buddhistmunkar må vara att befria sig från dessa krafter men att bara bli medvetna om dem ger oss en möjlighet att välja som vi annars inte hade haft. I och med den utbredda omedvetenheten om detta centrala komplex i dag, tillsammans med marknadsföringsindustrins djupa förståelse om det, gör det oss chanslösa att behålla vår agens i konsumtionssamhället.

Denna agens är helt nödvändig om vi ska kunna försöka ta oss an de krafter som ständigt försöker få oss att överkonsumera, och som därmed skadar både oss och vår vackra jord. Buddha lärde oss hur vi kan upptäcka dessa krafter utom oss och, till den grad vi har internaliserat dem, även inom oss.
Jag står förbryllad inför avsaknaden av allt detta inom läroplanen. Det handlar om att ge våra barn verktyg och en chans att lära känna sig själva i ett konsumtionssamhälle som hellre vill stöpa oss till aningslösa konsumenter.

Dessa simpla praktiker har dessutom visat sig välanpassade för skolbarn där de har testats och går att implementera på ett tillfredsställande icke-religiöst vis i ”världens mest sekulära land”, särskilt om dem hämtas från den mer avskalade theravadatraditionen.

Vad som dessutom visat sig följa denna praktik, som i väst blivit känt som ”mindfulness”, är en utveckling av medkänslan. Att införa detta i skolan, både teoretiskt och praktiskt, borde vara okontroversiellt och skulle vara den bästa reformen av läroplanen hittills.

Själv önskar jag att detta hade varit med mig tidigare i livet, då jag sett hur det har gjort mig till en bättre medmänniska och jordvän. Och lika viktigt har det hjälpt mig få en paus att tänka och välja, innan jag tappar mig själv inför de som försöker få mig att konsumera.

Detta lantliga lugn hjälper också.

Min fantastiska sambo som inspirerade mig att flytta ut från staden.

Marknadsföringsindustrins "självreglering" och dess ständigt ökande intrång i våra liv.

Krönika

Att kräva att någon säger allt eller inget är enbart ett sätt att tysta

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Krönika

Kan man driva nedrustningspolitik i Nato?

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.