Att avstå från att rösta kan vara ett sätt att bryta en politisk likriktning där alla partier bejakar tillväxt och konsumtion. Det menar Jonas Lundström som här argumenterar för att vi istället borde investera vår energi i att delta i sociala rörelser.
Om vi skulle betrakta demokratin som en religion är valbojkott måhända den stora heresin (kätteriet, irrläran reds. anm.). Den som vägrar rösta blir en förnekare, en otrogen. På något sätt måste emellertid den politiska likriktningen brytas. Är valdagen detta tillfälle?
I FN:s plan för hållbar utveckling, Agenda 2030, deklarerar världsledarna att alla människor ska kunna åtnjuta framgångsrika och tillfredsställande liv genom en ekonomisk, social och teknologisk utveckling som sker i harmoni med naturen. Den uttalade visionen är en värld utan fattigdom, hunger, sjukdom, våld och fruktan som inte så lite påminner om det kristna himmelriket. Dessutom ska en årlig ekonomisk tillväxt per capita upprätthållas (mål 8).
Tillväxt på bekostnad av miljön
FN använder begreppen utveckling, framgång och tillväxt parallellt. Även ordlistor anger ord som expandera, växa, öka och stärka som synonymer till utveckling. En explosiv sådan är också vad som kännetecknat vår civilisation de senaste två seklen, i synnerhet de senaste femtio åren. Vänstern fokuserar gärna på lidande och orättvisor som följer i kapitalismens spår, men som art betraktad har vi tjänat på den expansion som industrikapitalismen genererat, sett till våra basala behov. Såväl vår mängd som vår livslängd har ökat dramatiskt. I en värld av begränsade resurser innebär emellertid vissas framfart andras tillbakagång. Industrialismens segertåg har tuffat fram på bekostnad av inte bara mellanmänsklig ojämlikhet, dess bränsle har också varit miljön, klimatet, andra arter och livsvillkoren för framtidens människor. På femtio år har materialutvinningen tredubblats och de globala utsläppen av växthusgaser fördubblats. Bestånden av vilda djur har minskat med två tredjedelar, och femtio miljarder landlevande djur dödas varje år för konsumtion.
Utveckling och tillväxt är metaforer vi kan analysera kritiskt. Den svenska pingströrelsens ledare Lewi Pethrus skrev i förordet till den reviderade sångboken Segertoner 1960 att ”allt som har liv växer och utvecklas”. Från modernitetens högsta topp såg det säkert ut så, men som pappa borde han noterat att detta inte stämmer. Barn slutar snart att växa och blir vuxna, och så småningom börjar organismens gradvisa nedbrytande. Inte ens mentalt stämmer det att alla utvecklas, något Lewi Pethrus egna med åren alltmer stagnerande och hårdföra konservatism är ett nog så tydligt exempel på.
Något som vecklar ut sig, exempelvis en blomma eller en fallskärm, uppnår nya existenstillstånd. Det får ett större omfång och andra potentialer, men blir samtidigt tunnare och skörare. Om utvecklingen fortgår nås en tröskelpunkt där ett stabilt tillstånd kan växla till ett annat. Blott en liten påfrestning kan få det hela att tippa över, att spricka, att falla samman.
Inget parti vill växla spår
Förr eller senare kommer en drastisk reducering av människans maktmedel och den maktapparat som är vår civilisation. Kanske i form av en plötslig och blodig kollaps, kanske genom en mer långsam och riktad process. I min senaste bok, Avväpna människan, argumenterar jag för att vi behöver en aktiv grön nedrustning istället för utveckling för att undvika en brutal kollaps. Men att avveckla något utvecklat kan vara invecklat.
På resande fot kan placeringen i ett tåg och tågets standard och hastighet upplevas ytterst väsentligt. Hur toalett, el och vatten fungerar kan i en krissituation vara direkt avgörande. Men om tåget färdas snabbt mot en punkt där rälsen är förstörd blir allt annat än arbetet med att stoppa tåget eller växla in på ett annat spår sekundärt. Även om utgången är oviss.
Inget svenskt parti arbetar idag för växla in det tåg vårt samhälle utgör på ett annat spår. Åtminstone i praktiken bejakar alla utveckling och tillväxt. Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ eller den nygrundade Klimatalliansen är, på olika sätt och i olika utsträckning, påverkade av ekologism eller antikapitalism. Men hjälper det verkligen om de är med och trycker på bromsen ibland? Skulle det vara att föredra om vi bara rörde oss långsammare mot kollaps?
Gör för mycket
Partiarbete suger dessutom tid och energi från dynamiska sociala rörelser och offensiv direkt aktion. När sociala rörelser institutionaliseras till etablerade organisationer eller partier tappar de udd och anpassas till etablissemangets förväntningar. Politiken befolkas av socialt privilegierade och välbeställda personer som förblindas av maktens interna logik. Resultatet blir en grön retorik som smetas över en oförändrad gråbrun praktisk verklighet. Möjligen skulle ett medborgarråd av det slag som Extinction Rebellion och Klimatalliansen förespråkar kunna motverka vissa av dessa tendenser, men knappast ändra partipolitiken i grunden.
Att säga att politiska partier urvattnar sociala rörelser och motverkar radikal förändring är ändå att säga det snällt. Vi skulle också kunna se de styrande som massmördare. Säkerligen vill många politiker väl, men när det gäller exempelvis djurindustrin, migrationen och miljön måste de vara medvetna om hur deras politik dödar och ödelägger för att skydda de privilegierade. De styrande kriminaliserar också gärna det lilla gröna motstånd som än så länge existerar. Det handlar inte om att dessa politiker ”gör för lite”. De gör alldeles för mycket, åt fel håll; de är fiender till en fredligare, grönare och mer frihetlig värld.
Att jag själv mot denna bakgrund väljer att inte välja i höstens val bygger på vissa premisser. Om en fortsatt utveckling och tillväxt är ekologiskt möjlig och önskvärd, då faller resonemanget. Om man tror att politiska partier kan förvandlas genom engagerade medlemmar ser saken annorlunda ut. Och skulle vi se ett parti som förespråkar en radikal grön nedrustning är även jag beredd att tänka om. De formuleringar som finns i den här riktningen hos några av de ovan nämnda partierna är vaga och motsägelsefulla, och inget tyder på att det är den praktiska politik man skulle föra.
Radikal förändring kommer underifrån
En samhällsomställning mot ett enklare och mer jämlikt samhälle måste bli högsta prioritet och riktningen måste vara knivskarpt slipad. Det kan inte vara per definition omöjligt att minska resursanvändningen och avrusta våra stora dödsindustrier. Ekonomi är trots allt att hushålla med begränsade resurser, och pandemin har visat att drastiska politiska beslut kan genomföras när det finns en utbredd krismedvetenhet.
Det går inte att tänka bort politikerna i vårt samhälle, och även vi som vill stå för en grön nedväxt och revolutionär omställning förhåller oss till det politiska styret på något sätt. Men radikal förändring tenderar att komma genom resningar och organisering som skapar ett starkt tryck underifrån genom bland annat påtagliga störningar av den rådande ordningen, med inslag av resolut och riktad direkt aktion. Ska vi se detta behöver levande och dynamiska sociala rörelser en hög grad av autonomi i förhållande till etablerade organisationer som politiska partier. I dessa rörelser bör vi primärt investera den aktivistiska energi vi har. Om man sen ligger på soffan eller går i demokratins mässa på valdagen är sekundärt.
