Krönika

Jobbkritiken lyser med sin frånvaro i den politiska debatten

Det är valtider. Krig runt hörnet, världen fortsätter brinna och blir varmare och många medier fortsätter att fokusera på nästa virusåkomma som ska klassas som allmänfarlig. Folk bränner ut sig på löpande band. Många lätta jobb som var vanliga innan coronapandemin, är nu svåra att fylla igen.

Samtidigt tävlar de folkvalda om vem som ropar högst när det gäller att skapa mer arbete – ännu mer jobb! Det är ett mantra som numera hela det parlamentariska spektrat upprepar i kör. Anledningen till körsången är som många vet, att mer jobb förväntas upprätthålla den nuvarande livsstilen och välfärden. Men det är en gammal världsbild som bygger på en positiv förväntan. Ju mer vi alla arbetar för att få det bättre, desto bättre kommer vi alla att få det. Så har det sett ut historiskt, och därför är det ett sannolikt faktum även framöver. Vi måste bara jobba lite hårdare och lite längre, så vi får lite mer pengar som kan utbytas mot en planet som mår lite bättre. 

Den mest visionära parlamentarikern kanske till och med påstår sig kunna blicka in i fjärran, förbi den överhettade och värmedallrande horisontlinjen. Där finns något vackert, får vi veta av de bästa av parlametariska framtidsspanare – de ”teknikgröna” jobben. Det är jobb som magiskt förvandlas från att slita sönder planetens resurser på industrialistiskt manér, till att bli riktigt hållbara jobb som funkar inom de planetära gränserna. Vi kommer jobba smartare – sen. Ingen pekar dock på att vi behöver jobba mindre i vår planeteldande iver.

Det är faktiskt väldigt få parlamentariker som ens klarar av att hålla ett lösningsfokuserat samtal om torkan eller överhettningen och om hur horisonten, framtiden, faktiskt skyms av akuta nutida bekymmer. Det som behöver ske just nu! Istället manar de olika parlamentariska ismerna folket att strunta i överhettning, artutrotning och torka, för att fortsätta i de gamla upptrampade industriella fotspåren. 

Men va fasen? Är vi verkligen så få som har lärt oss skillnaden mellan geometri, religion och politik i skolan?

Den närmsta vägen mellan A och B, mellan nutid och horisonten, är en rak linje. Det är inte genom en labyrint av tio plågor av bibliska mått, följt av en outhärdligt het ökenvandring i 40 år med valfri självutnämnd parlamentarisk ledare som vägvisare. Är vi israeliter som väntar på att det ska bli ännu lite svårare att få vardagen att gå ihop i vårt industriella löneslaveri och att det ska bli ännu mer utmanande att få konsumentkassan att räcka? Ska vi inte bara jobba ännu lite hårdare allesammans?

Eller? När blir framtidsbilden tillräckligt mörk? Är du sugen på att rösta i år? Förmodligen återigen på den som är minst dålig? Vilken är denna Moses du väntar på, som ska leda dig genom denna ökenhetta, till det förlovade landet på andra sidan horisontens chimär?

Nej, det här är faktiskt inte Good Enough! Den närmsta vägen till en större förändring är att göra den! Med små upprepade steg går du från att vara konsument till att bli medproducent och ju fler steg du tar, desto fler hjälpande händer upptäcker du vid din sida. Hur många indikatorer behöver du för att välja en framtid för livet och samhället istället för ännu mera jobb och en planet i flammor?

Demokrati som daglig handling! Bioregionala försörjningmodeller, ruralisering av stadsbilder, obligatorisk odling på skolscheman…

Att rösta för majoritet. En företeelse som skapar både vinnare och förlorare, och i förlängningen en ökande polarisering och pajkastning.

Krönika

Att kräva att någon säger allt eller inget är enbart ett sätt att tysta

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Krönika

Kan man driva nedrustningspolitik i Nato?

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.