Första gången SEE hållbarhetsveckan spred sig över Kvarken från Umeå till Vasa och Österbotten var 2020. SEE är en förkortning för Social, Ekonomisk och Ekologisk hållbar utveckling.

– Några medlemmar i omställning Österbotten var på besök på SEE hållbarhetsveckan och tänkte att en sådan behöver vi i Finland också. Det var atmosfären på den svenska veckan som gjorde att de tänkte att det här behövs. Det är ett evenemang på landsbygden som drar ladan full, säger Nora Backlund, specialsakkunnig på landsbygdspolitiska nätverket och koordinator för de finländska hållbarhetsveckorna.

– Tanken är att lyfta det som görs i byar och av hållbarhetskämpar. Vi matas i media av vad vi INTE ska göra och vad vi ska sluta med, till exempel inom klimat och miljö. Vi vill istället lyfta vad man KAN göra, se det positivt och inspirera.

I Österbotten har både den offentliga sektorn, näringsliv och civilsamhället deltagit i de tidigare hållbarhetsveckorna.

I år blir veckan nationell när den anordnas också i landskapen Egentliga Finland, Nyland, Satakunta, Kymmendalen, Birkaland och Kajanaland. som en metod för att lyfta fram landsbygdens roll i en hållbar omställning.

– Vi sätter inte ihop programmet centralt utan vi informerar om att veckan anordnas och då kan alla som vill anmäla en aktivitet som marknadsförs under hållbarhetsveckans paraply. De verksamheter som varit med i Österbotten har fått bra spridning för sina verksamheter och genomslagskraften har varit bra, enligt en studie som har gjorts, säger Nora Backlund.

Bland de som deltagit i Österbotten finns:
• Kommuner och skolor som haft aktiviteter.
• Medborgarinstitut – motsvarande studiecirklar – har ordnat föreläsningar och korta kurser.
• Företag har haft öppna hus och hantverkare har visat hur de använder sina resurser. Till exempel har klädvårdsföretag visat hur man kan ta hand om sina kläder. 
• Från civilsamhället har ungdomsföreningar haft bokbytardagar, loppmarknader och återbruksevenemang av olika slag.

– Församlingar har också deltagit inom framför allt social hållbarhet. Där har det dykt upp oväntade evenemang, som när Jakobstads församling tänkte utanför boxen och hade en bilutställning med bilar som går på olika förnybara bränslen. Det väckte en del uppmärksamhet, säger Nora Backlund.

– I de nya regionerna får vi se hur många evenemang det blir och om det blir nya slags initiativ eller metoder än i Österbotten.

Hållbarhetsveckan i Finland anordnas 26 september till 2 oktober.

Energin från solens strålar står i dag för endast omkring två procent av jordens energibehov. Vad som krävs är miljövänliga och billiga solceller. 

Nu har forskare från Linköpings universitet och KTH lyckats skapa en solcell delvis tillverkad av kraftlignin, en relativt obehandlad restprodukt från papperstillverkning. Lignin finns i cellväggarna hos nästan alla landlevande växter. Träd består till 20–30 procent av lignin, det är vad som ger styrka till växten. 

Forskarnas långsiktiga mål är en solcell helt av trämaterial.

– Vi vill bygga effektiva, pålitliga, billiga och miljövänliga solceller. Med den här studien kan vi visa att det är möjligt och ett första steg mot att byta ut material som idag är baserade på olja mot träbaserade alternativ, säger Mats Fahlman, professor vid Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet i ett pressmeddelande.

Lignin som behandlats kraftigt med olika kemikalier har tidigare använts i försök med solceller. I jämförelse med dem är solcellen av kraftlignin stabilare, enligt forskarna.

I jämförelse med traditionella solceller finns för- och nackdelar med ligninbaserade varianter, berättar Mats Fahlman.

– Organiska solceller kommer aldrig vara bäst när det gäller effektivitet. Men fördelen är att de är ogiftiga, hållbara och billiga. Kan de ligga på 15–20 procents effektivitet räcker det gott och väl för de flesta tillämpningar, säger han.

Det är en av de stora snackisarna under klimatmötet COP28 i Dubai. Tekniken som av vissa beskrivs som en klimaträddare – medan andra ser den som ett sätt för oljejättar att i oförminskad takt fortsätta med klimatskadliga fossila bränslen.

I Sverige beskrivs CCS som en viktig pusselbit för att nå klimatmålen. Men det går trögt med tekniken, som går ut på att avskilja koldioxid från utsläppen, transportera bort den och pumpa ned den i underjorden.

En genomgång som TT gjort bland de projekt som kommit längst visar att ingen ännu formellt har fattat ett investeringsbeslut om att faktiskt gå vidare med planerna. En anledning är den stora ekonomiska osäkerheten.

Regeringen har avsatt 36 miljarder kronor för 2026–2046. Tanken är en omvänd auktion där företag tävlar om att erbjuda störst koldioxidupptag till lägst pris. Men processen har fastnat hos EU-kommissionen och hur lång tid den tar vet ingen. Klart är att auktionerna försenats till minst nästa år.

– Alla går och väntar på ett godkännande från EU, säger Julia Ahlroth, chef för strategi och omvärldsrelationer på Växjö Energi.

Bolaget planerar att sätta in koldioxidavskiljning på Sandviksverket, som årligen ska fånga in 200 000 ton koldioxid. Projektet är redan försenat, och är i gång tidigast 2028.

Var hamnar koldioxiden?

Ett annat problem är var koldioxiden som avskiljs ska ta vägen. Koldioxiden måste transporteras med båt, tåg, lastbil eller i pipeline, antagligen med slutstation i Norge eller Danmark. De lösningarna finns inte i dag och transportsektorn behöver veta att den kommer att ha någon koldioxid att avskilja. Samtidigt vill ingen satsa på CCS om ingen kan transportera bort koldioxiden.

– Utmaningen är att ingenting är på plats. Vem vågar börja med ett investeringsbeslut så att de andra kan gå efter? säger Ahlroth.

Stockholm Exergi med sitt biokraftvärmeverk i Hjorthagen är antagligen längst fram i landet med planerna på sin bio-CCS-anläggning. Men även här har projektet försenats, från 2026 till tidigast 2027.

Innan bolaget vågar lägga ett investeringsbeslut väntar man in regelverket kring den omvända auktionen, säger Fabian Levihn, forskningschef och docent i industriell ekonomi vid KTH.

– Sverige hamnar efter. Vi låg bland de första, det är bara att konstatera att Danmark redan hunnit genomföra någon typ av upphandling av stöd för negativa utsläpp.

Jätteprojekt hotat

Inte heller stora utsläppare av koldioxid har satt ned foten kring CCS i Sverige. Heidelberg Materials cementfabrik i Slite på Gotland har planer på en sådan som i ett slag skulle kapa Sveriges utsläpp med 4 procent, 1,8 miljoner ton årligen.

Men för att jättesatsningen på 10 miljarder kronor ska sjösättas behöver företaget snabba tillståndsprocesser och även nya elkablar till Gotland i god tid innan anläggningen är i bruk 2030.

– För att vi inte ska bli omsprungna måste man omedelbart ta ett mycket tydligare statligt grepp om den här strukturomvandlingen, säger vice vd Karin Comstedt Webb

I dag är Svenska kraftnäts prognos för de nya elkablarna 2031. För sent, anser Heidelberg.

– Då går investeringen kanske till något annat land, säger Comstedt Webb.