Måhända är jag kritisk, men jag litar inte längre på politiker när de säger att beslut är bra för landsbygden. Sannolikheten är för stor att det bara är svammel. Politiska uttalanden handlar ofta om att putsa fasader istället för att förändra orättvisa strukturer.

Jag ska ta några konkreta exempel. Kostnadsersättning för resor till och från lasarett i mitt län innebär för de flesta glesbygdsbor en bilresa. Jag har själv en tid inom kort där jag ska vara närvarande strax efter klockan sju på morgonen. Det är tolv mils resa och det finns inga bussar eller kollektiva lösningar för att ta sig dit den tiden utan bil. Reseersättningen för bil är 15 kronor per mil enkel resa, vilket innebär 180 kronor, men om man kör bil görs ett avdrag på 200 kronor. Det innebär noll kronor i reseersättning, eftersom samma regler gäller för hemresan. Om det funnits en buss att åka hade jag däremot fått full kostnadstäckning, eftersom biljettens pris överstiger 73 kronor. När reumatikerdistriktet bjöd in regionens politiker för att ifrågasätta ersättningsreglerna fick de till svar att systemet ändrats för att det skulle bli mer rättvist! För vem? Inte för patienter som får betala hela kostnaden i alla fall.

Så här ser det ut på många håll, eftersom politiska beslut numera med automatik verkar utgå från att det går bra att cykla eller att det finns kollektivtrafik. Använder man inte de färdmedlen får man skylla sig själv – eller flytta.

Just nu skrivs det en hel del om lång väntan och långa resor för att få pass. Givetvis är det ett problem, men det är sannerligen ingen nyhet för glesbygdsbor. ”Rationaliseringarna” i samhället innebär exempelvis att det inte bara är 20 mil till närmaste polisstation med rättighet att utfärda pass utan samma sträcka krävs för att komma till närmaste bilbesiktning. Många äldre i glesbygd är bilberoende för att exempel kunna handla, men orkar inte köra så långt för att besikta sin bil. Så anhöriga får ta ledigt för att fixa det. En småbarnsförälder berättade att hon behövde ta tjänstledigt utan lön en förmiddag var femte vecka när hennes barn behövde justera sin tandställning. Det tog fem minuter att göra justeringen, men resan till och från tog drygt tre timmar. Det blev dyrt.

Ibland blir det också komiskt. Vid ett tillfälle ombads jag att skicka några känsliga prover via DHL. Dröm om min förvåning när jag fick veta att inlämningsstället var Sundsvall. Det skulle ha inneburit en resa på drygt 70 mil och nio timmars körning. Medierna skulle gått i tak om det kravet ställts söder om Dalälven!

Och så har vi Posten med en service som når ut till landets allra minsta kapillärer – våra brevlådor. Eller rättare sagt nådde. Förut kunde jag som företagare sköta allt från leveranser till penningtransaktioner via dem, ute på min gård. Nu, med dagens teknologiska utveckling går de inte ens att köpa ett frimärke om du inte har exakta kontanter. Betalning via swish eller kontantkort är omöjligt och det kan ju rimligen inte bero på risken för rån – vilket på sin tid var ett huvudargumentet för att ta bort den typen av service från lantbrevbäringen. Behöver jag nämna att närmaste inlämningsställe för företagare som vill registrera det som de lämnar in innebär 25 mils resa, eller har ni redan räknat ut det?

Platsberoende diskriminering beskrivs besvärande nog ofta som klimatsmarta, rättvisa lösningar. De smarta lösningarna har fått precis motsatt verkan. För när butiker, banker, bb-avdelningar och gud vet allt hamnat i tjottahejti, behöver vi som bor i glesbygd köra bil som aldrig förr, medan andra får servicen helt gratis. Orättvist är ordet!