DEBATT. ”Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal”, ska åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin (1706–1790) ha sagt. Jag håller inte med honom. Om jag varit ung och skolpliktig i dag hade jag troligtvis utsatts för vår tids diagnostiseringshysteri. Minst hade jag begåvats med trotssyndromet.
Diagnosen har, hur märkligt det än låter, fått det stigmatiserande epitetet trots. Elever som passar dåligt in i skolan, som har koncentrationssvårigheter och är allmänt besvärliga ligger i farozonen. Adhd-prevalensen bland pojkar är 6,7 till 9,3 procent, och bland flickor cirka hälften av pojkarnas. 50 procent av de med en adhd-diagnos lider dessutom, enligt professor Christopher Gillberg vid Göteborgs universitet, av trotssyndromet. Diagnoserna beställer rektorer av Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, då elever med neurologiska defekter stärker skolbudgeten.
Det är bara att gratulera rektorerna – om nu inte diagnosen hade presenterat sig som en repressiv tatuering i pannan på den unge. Ofta för resten av livet.
Jag förnekar inte att många unga har problem och kan känna lättnad när de får en diagnos. Men neurodiagnosernas omfattning måste få oss att tänka efter – vänta lite här nu, kan det bero på något annat än medfödda defekter i de ungas hjärnor? På miljögifter kanske, eller att symtomen sjukförklaras, det vill säga de unga, istället för levnadsförhållandena som de tvingas in i? Jag tror det senare.
Bup oskyldigförklarar med det vuxenvärlden och utpekar den unge som problemet. Att unga ur arbetarklassen löper större risk att få en adhd-diagnos, och trotssyndromet ovanpå det, borde vara besvärande för psykiatrin. För inte tror de väl att arbetarklassen lider av mer neurologiska defekter än de välsituerade?
Psykiatrin riskerar att upprepa misstaget från efterkrigstiden, när olyckliga hemmafruar diagnostiserades som hysteriker. Att kvinnorna tvingades leva i ett patriarkalt system där mannen var alla tings norm togs det ingen hänsyn till. Förklaringsmodellen liknar den som tillämpas på våra unga idag.
Först 1979 avregistrerades homosexualitet som en sjukdom i Sverige. Om inte gayrörelsen utvecklats till en av efterkrigstidens kraftfullaste hade hbtq-personer fortfarande sjukförklarats av psykiatrin.
Med oro ser jag en framtid med ytterligare en märklig diagnos för Bup att hantera, rubricerad godhetssyndrom. Att min farhåga inte är gripen ur ett vakuum vittnar flickprojektet i Göteborg 1999 om. Intervjuarna fick i uppdrag att ta ställning till om flickorna hade ”för mycket empati, tycker synd om svaga, fattiga, sjuka, djur i fångenskap och människor med annan hudfärg” och om de ”har för stark känsla för förtryck”. Central i flickprojektet var professor Gillberg.
Vem avgör vad som är för mycket empati, för stark känsla mot förtryck? Professor Gillberg i allians med moderaten och lektorn i etik, Ann Heberlein, som anser att godheten är ett problem i paritet med ondskan? Eller psykiatrikern David Eberhard, Medborgerlig samling, som anser att svensk trygghetsnarkomani, representerad av socialdemokratin, är ett stort samhällsproblem?
Lättad konstaterar jag, i trots mot Benjamin Franklins motto, att jag med ålderns rätt går säker för Barn- och ungdomspsykiatrins omsorger.
