Att nödvändig samhällsförändring kräver uppoffring bör vid det här laget vara självklart. Att politiken inte är beredd att gå detta till mötes detsamma. Den politiska oviljan att leva upp till klimatmålen och att vända skenande ekonomiska klyftor faller som vanligt i skymundan när politiker under valår lovar fylla medelklassens plånböcker med några extra hundralappar under nästa mandatperiod. Signalpolitiken har normaliserats till den grad att vi i dag inte förväntar oss något mer. Ingen verkar förmögen att samla medborgarna kring en framtidsvision där våra barnbarn har möjligheten att leva fria och jämlika liv i välmående ekosystem. Varför? För att en sådan framtid kräver uppoffringar idag.

I januari tilldelades det årliga Olof Palme-priset Kichwa-ledaren Patricia Gualinga från Ecuador för sin kamp för urfolks rättigheter och biologisk mångfald i Amazonas. Ceremonin avslutades med ett samtal mellan Gualinga och Sara-Elvira Kuhmunen, ordförande för samiska ungdomsförbundet, där de erkände varandras ömsesidiga kamp och förenades runt att gruvprojektet i Gállok kränker samernas rättigheter.

En ny rapport visar på ett positivt samband mellan välmående ekosystem och skyddandet av urfolks landrättigheter. Dessutom pekar rapporten på tydliga korrelationer mellan landområden förvaltade av urfolk och minskade koldioxidutsläpp, och därmed hur dessa landrättigheter är ett effektivt sätt att närma sig klimatmålen i Parisavtalet.

Statsminister Magdalena Andersson gav under prisceremonin ett kärnfullt tal där hon gratulerade Gualinga och lyfte sin socialdemokratiska föregångare Palmes uppmaning om att välja mellan välstånd för alla människor och ohållbar exploatering av vår gemensamma miljö. Kampen för urfolkens rättigheter är en kamp för hela mänskligheten, sa statsministern. Två månader och ett regeringsbeslut om att tillåta gruvbrytning i Gállok senare, framstår statsministerns tal som nästan förolämpande tomt.

Historikerna Jo Guldi och David Armitage identifierar i The History Manifesto hur vår kultur har fastnat i korttidstänkande. De korrelerar historievetenskapens tillbakadragande från offentligheten under 1980-talet med att frimarknadskapitalistiska myter började dominera politiken. Reduktionistiska ekonomiska kalkyler blev på modet och främjade en neoliberal diskurs där människans öde var betingat av hennes så kallade själviska gener. Myterna inkorporerades i samhällsinstitutionerna som sanningar utanför historien, och föll därmed bortom människans förmåga att förändra dem. Historiens slut utropades och ekonomisk rationalism, grundad i evig tillväxt, blev det enda rumsrena alternativet. Entreprenörer och VD:s gavs rollen som arkitekter av vår gemensamma framtid.

Ingen har (om än ofrivilligt) lyckats sätta bättre ord på vår tids förstoppade och visionslösa politik än Region Stockholms trafikborgarråd Kristoffer Tamson (M), som i DN härom veckan proklamerade: ”Vi måste ta riktiga beslut, med riktiga pengar baserade på den riktiga verkligheten och det återspeglar inte det här förslaget”, angående ett förslag från Vänsterpartiet som syftade till att närma sig en skattefinansierad nolltaxa på Stockholms kollektivtrafik.

Nolltaxan vore ju, förutom insparade kontroll- och administrationskostnader, ett effektivt steg mot en jämlik och hållbar omställning som främjar ett fossilfritt (och litiumjon-batterifritt) resande.

Men att våga tänka långsiktigt och möta de krav en samhällsförändring i hållbar riktning kräver, tycks inte längre ingå i den politiska yrkesbeskrivningen. På vagt formulerade värdegrunder varvar man i stället signalpolitik med mutpengar till bilister och villaägare, vilket endast befäster ett ohållbart ”business-as-usual”. Korttidstänkandet känns just nu oerhört ogenomträngligt. Detta i en tid då politiken mer än någonsin måste lyckas samla medborgarna kring en framtid som är värd uppoffringar.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.