Att nödvändig samhällsförändring kräver uppoffring bör vid det här laget vara självklart. Att politiken inte är beredd att gå detta till mötes detsamma. Den politiska oviljan att leva upp till klimatmålen och att vända skenande ekonomiska klyftor faller som vanligt i skymundan när politiker under valår lovar fylla medelklassens plånböcker med några extra hundralappar under nästa mandatperiod. Signalpolitiken har normaliserats till den grad att vi i dag inte förväntar oss något mer. Ingen verkar förmögen att samla medborgarna kring en framtidsvision där våra barnbarn har möjligheten att leva fria och jämlika liv i välmående ekosystem. Varför? För att en sådan framtid kräver uppoffringar idag.

I januari tilldelades det årliga Olof Palme-priset Kichwa-ledaren Patricia Gualinga från Ecuador för sin kamp för urfolks rättigheter och biologisk mångfald i Amazonas. Ceremonin avslutades med ett samtal mellan Gualinga och Sara-Elvira Kuhmunen, ordförande för samiska ungdomsförbundet, där de erkände varandras ömsesidiga kamp och förenades runt att gruvprojektet i Gállok kränker samernas rättigheter.

En ny rapport visar på ett positivt samband mellan välmående ekosystem och skyddandet av urfolks landrättigheter. Dessutom pekar rapporten på tydliga korrelationer mellan landområden förvaltade av urfolk och minskade koldioxidutsläpp, och därmed hur dessa landrättigheter är ett effektivt sätt att närma sig klimatmålen i Parisavtalet.

Statsminister Magdalena Andersson gav under prisceremonin ett kärnfullt tal där hon gratulerade Gualinga och lyfte sin socialdemokratiska föregångare Palmes uppmaning om att välja mellan välstånd för alla människor och ohållbar exploatering av vår gemensamma miljö. Kampen för urfolkens rättigheter är en kamp för hela mänskligheten, sa statsministern. Två månader och ett regeringsbeslut om att tillåta gruvbrytning i Gállok senare, framstår statsministerns tal som nästan förolämpande tomt.

Historikerna Jo Guldi och David Armitage identifierar i The History Manifesto hur vår kultur har fastnat i korttidstänkande. De korrelerar historievetenskapens tillbakadragande från offentligheten under 1980-talet med att frimarknadskapitalistiska myter började dominera politiken. Reduktionistiska ekonomiska kalkyler blev på modet och främjade en neoliberal diskurs där människans öde var betingat av hennes så kallade själviska gener. Myterna inkorporerades i samhällsinstitutionerna som sanningar utanför historien, och föll därmed bortom människans förmåga att förändra dem. Historiens slut utropades och ekonomisk rationalism, grundad i evig tillväxt, blev det enda rumsrena alternativet. Entreprenörer och VD:s gavs rollen som arkitekter av vår gemensamma framtid.

Ingen har (om än ofrivilligt) lyckats sätta bättre ord på vår tids förstoppade och visionslösa politik än Region Stockholms trafikborgarråd Kristoffer Tamson (M), som i DN härom veckan proklamerade: ”Vi måste ta riktiga beslut, med riktiga pengar baserade på den riktiga verkligheten och det återspeglar inte det här förslaget”, angående ett förslag från Vänsterpartiet som syftade till att närma sig en skattefinansierad nolltaxa på Stockholms kollektivtrafik.

Nolltaxan vore ju, förutom insparade kontroll- och administrationskostnader, ett effektivt steg mot en jämlik och hållbar omställning som främjar ett fossilfritt (och litiumjon-batterifritt) resande.

Men att våga tänka långsiktigt och möta de krav en samhällsförändring i hållbar riktning kräver, tycks inte längre ingå i den politiska yrkesbeskrivningen. På vagt formulerade värdegrunder varvar man i stället signalpolitik med mutpengar till bilister och villaägare, vilket endast befäster ett ohållbart ”business-as-usual”. Korttidstänkandet känns just nu oerhört ogenomträngligt. Detta i en tid då politiken mer än någonsin måste lyckas samla medborgarna kring en framtid som är värd uppoffringar.