Krönika

På omställningsfronten intet nytt

Vi kollar fortfarande så att maten finns på ett avstånd som är närmre än hungern. Ser över energibehovet för att kunna värma huset och laga mat. Håller ett öga på att vattnet är rent och tjänligt. Vi tar eget ansvar för vårt eget välbefinnande och tillsammans med andra i omgivningen samhushåller vi med mycket av det vi behöver. Och nu när vintern börjar släppa sitt grepp, så finjusteras planerna för året som kommer. 

I dag har detta beteendet fått många benämningar. Omställning, prepping, överlevnadskunskap, eller självhushållning. Med allt som sker runt omkring oss så har dessa termerna nu börjat hitta in i hemmet hos Svensson själv. Men det här är ingen ny företeelse. Världen har inte blivit ovanligt galen. Världen har återigen tagits som gisslan av vapenmakt, och fler än vanligt har börjat damma av strategier som funkade innan oljan och konsumtionens masshysteri. 

Det vi upplever är faktiskt gammal hederlig beredskap i nya, moderna och glänsande kläder. Eller kanske snarare beredskap ut ett konsumentperspektiv. 

Vad babblar jag om egentligen?

Krig, markstöld, plundring av resurser och annan jävelskap har tvingat folk in i beredskap i evinnerliga tider. Men även missväxt och vanliga dåliga skördar så klart. Beredskapen fanns alltid närvarande. “Har vi tillräckligt med resurser för att klara livsuppehället?” Nu har den moderna människan betydligt färre möjligheter att själv ta makt över sin situation. Vi serveras beredskap genom ändrade konsumtionsvanor.

När omställaren ser till att lagra sina odlade grödor extra väl, så bunkrar konsumenten industriproducerade konserver. När preppern ser till att veden är torr, tittar konsumenten över sina olika elavtal. Samhushållaren byter kontinuerligt saker med grannarna och skapar på så sätt ett starkare socialt nät för alla inblandade. Samtidigt gör själva bytet att grannskapets alla hushåll kompletterar sina förråd. Konsumenten lämnar vidare sånt som inte behövs längre, eller som det inte finns plats för.

Det finns en skillnad här. Levnadsmönster och brutna kretslopp. 

En samhushållare söker beredskap och lösningar i det egenproducerade eller det samproducerade. Hon lever mer i ett nät av cirkulära mönster. Växt blir till mat, blir till frö, och blir till mat igen. Överskott av mat bytes med det som grannarna kan avvara. Gammal mat blir till kompost, som blir till mat igen. Ved blir till värme, som blir till aska, och som återgår som gödning. Det finns få eller inga sopor i kretsloppslivet.

Konsumenten lever i ett mönster av flöden. Gigantiska varuströmmar av energi, mat och förnödenheter som når oss med hjälp av fossil energi – olja och gas. Saker som kommer till oss, utan att vi egentligen har koll på ursprung, miljöpåverkan, mängd eller kostnadsförändringar. Vi har inte riktig koll på läget helt enkelt, och bristen på översikt skapar oro. Inte så konstigt egentligen, eftersom denna ordningen motverkar beredskap. Översikten ligger i händerna på helt andra krafter. I händerna på det oljebaserade konsumtionssamhällets produktion och leveranser. Och för att lindra denna resursernas ovisshet och oro, försöker många av oss att skaffa mer pengar. För att ha lite pengar över till oroliga tider. Pengar blir ett dominerande verktyg för beredskap för konsumenten. 

Samhällskontraktet har tidigare byggt på att samhället, staten, har tagit på sig att stå för medborgarnas trygghet. Eller, det är så det har upplevts i alla fall. “Någon måste lösa det här!” Nu får vi istället en Kris-broschyr i postlådan där vi upplyses om att det till stor del är vårt eget ansvar att klara trygghet. Aldrig i vår historia har så många av oss varit så långt ifrån att kunna ta makten över vår egen situation och lösa våra mest grundläggande behov, som just nu. 

Konsumenten har blivit inlåst i en institutionaliserad beredskap. Hon tar till sig informationen från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) och checkar av beredskapslistan. Hon köper extra batterier till ficklampan, en extra dunk vatten och kompletterar kanske det lilla lagret med frystorkad mat i garderoben. Men vi är fortfarande alltför få som arbetar för att göra oss mindre beroende av de industriella konsumtionsflödena. Mindre beroende av fossilkraft och väpnade stormaktsekonomier.

I ett framtida samhälle utan fossilkraft, skapar inte producenterna varor för en konsument i en stad någonstans. I en fossilfri framtid är alla medproducenter av den världen vi behöver.    

Det är dags att mönstra till omställare.

På riktigt! Stor tumme upp till alla som ser allvaret och gör något på riktigt.

Lägre priser på drivmedel. Helt vansinnigt på alla plan!