Vi kollar fortfarande så att maten finns på ett avstånd som är närmre än hungern. Ser över energibehovet för att kunna värma huset och laga mat. Håller ett öga på att vattnet är rent och tjänligt. Vi tar eget ansvar för vårt eget välbefinnande och tillsammans med andra i omgivningen samhushåller vi med mycket av det vi behöver. Och nu när vintern börjar släppa sitt grepp, så finjusteras planerna för året som kommer. 

I dag har detta beteendet fått många benämningar. Omställning, prepping, överlevnadskunskap, eller självhushållning. Med allt som sker runt omkring oss så har dessa termerna nu börjat hitta in i hemmet hos Svensson själv. Men det här är ingen ny företeelse. Världen har inte blivit ovanligt galen. Världen har återigen tagits som gisslan av vapenmakt, och fler än vanligt har börjat damma av strategier som funkade innan oljan och konsumtionens masshysteri. 

Det vi upplever är faktiskt gammal hederlig beredskap i nya, moderna och glänsande kläder. Eller kanske snarare beredskap ut ett konsumentperspektiv. 

Vad babblar jag om egentligen?

Krig, markstöld, plundring av resurser och annan jävelskap har tvingat folk in i beredskap i evinnerliga tider. Men även missväxt och vanliga dåliga skördar så klart. Beredskapen fanns alltid närvarande. “Har vi tillräckligt med resurser för att klara livsuppehället?” Nu har den moderna människan betydligt färre möjligheter att själv ta makt över sin situation. Vi serveras beredskap genom ändrade konsumtionsvanor.

När omställaren ser till att lagra sina odlade grödor extra väl, så bunkrar konsumenten industriproducerade konserver. När preppern ser till att veden är torr, tittar konsumenten över sina olika elavtal. Samhushållaren byter kontinuerligt saker med grannarna och skapar på så sätt ett starkare socialt nät för alla inblandade. Samtidigt gör själva bytet att grannskapets alla hushåll kompletterar sina förråd. Konsumenten lämnar vidare sånt som inte behövs längre, eller som det inte finns plats för.

Det finns en skillnad här. Levnadsmönster och brutna kretslopp. 

En samhushållare söker beredskap och lösningar i det egenproducerade eller det samproducerade. Hon lever mer i ett nät av cirkulära mönster. Växt blir till mat, blir till frö, och blir till mat igen. Överskott av mat bytes med det som grannarna kan avvara. Gammal mat blir till kompost, som blir till mat igen. Ved blir till värme, som blir till aska, och som återgår som gödning. Det finns få eller inga sopor i kretsloppslivet.

Konsumenten lever i ett mönster av flöden. Gigantiska varuströmmar av energi, mat och förnödenheter som når oss med hjälp av fossil energi – olja och gas. Saker som kommer till oss, utan att vi egentligen har koll på ursprung, miljöpåverkan, mängd eller kostnadsförändringar. Vi har inte riktig koll på läget helt enkelt, och bristen på översikt skapar oro. Inte så konstigt egentligen, eftersom denna ordningen motverkar beredskap. Översikten ligger i händerna på helt andra krafter. I händerna på det oljebaserade konsumtionssamhällets produktion och leveranser. Och för att lindra denna resursernas ovisshet och oro, försöker många av oss att skaffa mer pengar. För att ha lite pengar över till oroliga tider. Pengar blir ett dominerande verktyg för beredskap för konsumenten. 

Samhällskontraktet har tidigare byggt på att samhället, staten, har tagit på sig att stå för medborgarnas trygghet. Eller, det är så det har upplevts i alla fall. “Någon måste lösa det här!” Nu får vi istället en Kris-broschyr i postlådan där vi upplyses om att det till stor del är vårt eget ansvar att klara trygghet. Aldrig i vår historia har så många av oss varit så långt ifrån att kunna ta makten över vår egen situation och lösa våra mest grundläggande behov, som just nu. 

Konsumenten har blivit inlåst i en institutionaliserad beredskap. Hon tar till sig informationen från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) och checkar av beredskapslistan. Hon köper extra batterier till ficklampan, en extra dunk vatten och kompletterar kanske det lilla lagret med frystorkad mat i garderoben. Men vi är fortfarande alltför få som arbetar för att göra oss mindre beroende av de industriella konsumtionsflödena. Mindre beroende av fossilkraft och väpnade stormaktsekonomier.

I ett framtida samhälle utan fossilkraft, skapar inte producenterna varor för en konsument i en stad någonstans. I en fossilfri framtid är alla medproducenter av den världen vi behöver.    

Det är dags att mönstra till omställare.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.