I år är det val igen. En oerhörd mängd plast och papper på leende representanter från eliter som approprierat en väl vald färg och blom-ikon för sin sak skall produceras och skräpa ned gator och torg till en oöverskådlig kostnad och miljöpåverkan. Vårt offentliga samtal försuras av falskt klingande slogans med löften som ingen har parlamentarisk förmåga att infria för att övertyga just dig om att just dem är väl värda ett karriärssprång i konsten att representera dig bättre än du själv. 

Oavsett vem du stödjer i denna mångkamp kommer ingen av dem ändra något i grunden. Det är det enda som är säkert. Spelets regler förblir desamma. Vad är dess regler? Den hög konventioner som dikterar den rituella teater du passivt deltar i vart fjärde år.

Möjligtvis skulle SD eller V kunna rita om spelplanen i det osannolika utfall att de skulle få över 50% och tid på sig att bygga upp sina fornstora självbilder som de ytterkantspartier mitten är i så desperat behov att skrämma oss att tro att dem är. Men också de skulle väl nötas ned av regeringsdugligheten, beryktad för att ha gjort slut på MP. 

Oavsett utkomsten av valet måste någon styra över en massa andra, det är vi rörande överens om. Det är den enda frågan valet inte handlar om. Det representativa tabut. 

Behövs inga förmyndare

Ställ dig frågan: behöver du en förmyndare som tar beslutsfrågan ifrån dig under fyra långa år, för att du är för dum och oansvarig för att vara med när de vuxna skall fatta beslut i frågor du inte begriper dig på? 

Den representativa demokratins svaga länk är att systemet står och faller på representationens sköra bro. Att den politiska eliten verkligen representerar oss, och inte någon finansstark sektor med mer lobbykraft än gemene man. Är det någon därute som menar att detta så lätthatade höga kast med så många ord på tungan och så få innovativa tankar i deras eviga ”käbbel” gör just det? Varför har vi då en klimatkollaps på halsen trots vårt gemensamma intresse i att stoppa galenskapen?

Är inte all online-desinformation den politiska mitten bönar och ber att de globala teknikmonopolen skall censurera bort från vår åtkomst, och inte minst de utbredda konspirationsteorierna, ett uttryck för känslan att distansen mellan beslutsfattare och oss är enorm? 

Korruption och förfall

Demokratins förfall har tagit sig så tragikomiska uttryck världen över i skenande acceleration att det knappt kan ha undkommit någon. Fascism har återkommit lite varstans, och status quo mittenliberalism framstår som den mest perverterade av ideologier vars representanter är ihåliga parodier på politikern som inte vill mycket annat än att stråla sig i glansen under maktens falnade gloria. 

I USA har korruption sedan länge gjorts lagligt efter ett av Högsta domstolens mer anmärkningsvärda beslut som slog fast att pengar är samma sak som tal och därmed skyddas av yttrandefriheten, och kan ges i obegränsade mängder för att finansiera politikernas karriärer. Så föddes SuperPacs där hela industrisektorer går ihop och köper politiker från båda partierna, för säkerhets skull. 

I Polen, likväl som i Brasilien, verkar folk ha tappat tilltron till både demokrati och oberoende rättsväsende, och i Ungern… och i Turkiet… ja, exemplen kan staplas oändligt. Men inte heller Sverige är fritt från skam. Tänk på den beryktade Göteborgsandan mellan byggföretag och sossepampar, eller Reinfeldtfamiljens inblandning i att rea ut vårdkliniker till underpriser i huvudstaden. 

Ni minns säkert också den dystopiska trojkan som kommer som en överrock så fort en bank befinner sig i kris för att ödelägga välfärdsstater.  Eller den gången vi röstade om EU-konstitutionen och några länder röstade nej och fick rösta om, eller faktumet att konstitutionen slår fast en ideologisk inriktning (kapitalistisk marknadsekonomi) i ett genialt schackdrag bakom kulissen i konsten att beskära det lokala politiska svängrummet. 

Den liberala marknadsekonomin genererar hutlösa summor åt ett fåtal sektorer. Det är bara sunt förnuft att återinvestera delar i lagboken. 
Vi är nu så vana i att bli hordade än hit, än dit, som den fårflock eliten behandlar oss som, att de flesta inte ens kan föreställa sig annat än mer centralisering och än längre distans till makthavarna i framtiden. 

Folkparlamentsapp

Men det finns en alternativ framtida historieskrivning där den representativa demokratiska epoken inte leder till en dystopisk världsregering eller möter samma öde som den korrupta romerska senaten, som förseglade sitt öde genom att göra sig mindre attraktiv än gemene tyrann. Det är vid detta vägskäl vi tycks stå. 

Det är hög tid att vi börjar införliva nya element av direkt deltagande demokrati. En gång i tiden gjorde enorma geografiska distanser och det begränsade volymutrymmet i en riksdag den möjligheten svår att realisera, men nu håller vi alla lösningen i våra egna händer, bokstavligen, dagarna i ända. 

Skapa en folkparlamentsapp. Låt den fungera som ett skuggparlament där omröstning möjliggörs för alla de motioner som läggs fram i riksdagen och som ett folkets kreativa tankehus där lagförslag med likes över en arbiträrt satt gräns också går upp i ringen. Efter en tid kan fler och fler omröstningar bli rådgivande och sedan bindande. 

Framtidens politiker behåller vi något vingklippta efter devisen ”vi bestämmer, ni lyder”, som verkställande byråkrater. 

Fördelen med seriösa inslag av direkt deltagande, oavsett vilken form de kan tänkas ta, är möjligheten att minska klyftan mellan beslutsfattare och beslutspåverkade, och förvandla den representativa demokratins dekadens genom att lösgöra en kollektiv kreativitet som åtminstone inte jag kan föreställa mig skulle leda till en lika stel och oinspirerande politisk scen som den vi nu passivt uppmanas titta på.