Några dagar in på nyåret ser jag om Percy Adlons film Bagdad Café från sent 1980-tal. Den gjorde ett djupt intryck första gången, då, för årtionden sedan, men jag hade inte förväntat mig att i dag tycka ännu mer om den. Kanhända för att jag tänkte att jag var väldigt ung när jag först såg den eller trodde att den kanske hade åldrats på ett ofördelaktigt sätt, sådär som filmer ibland gör.
Men som jag misstog mig! Istället blir filmen nu en djupt berörande påminnelse om vänskapens och kärlekens storhet, om magin som uppstår genom dem, om mod, tålamod och om något jag ofta känner gått förlorat i vårt nutida digitala kontrollsamhälle, av poeten och författaren Paul Kingsnorth benämnt Maskinen; skeenden som får ta sin tid. Något som i vår otåliga och avtrubbade samtid skulle kunna kallas långsamhet, men som egentligen är livets sätt att veckla ut sig i sin egen takt, utan att Maskinen stressar på.
Handlingen i filmen kan, till det yttre och vid första anblicken, beskrivas i ett par meningar. Tysk kvinna kommer till ett sjavigt motell i Mojaveöknen där en samling människor lever. Genom snårigheter uppstår efterhand meningsfulla och avgörande relationer.
Men i verkligheten händer så mycket mer. Här finns en närvaro som låter varje scen sjunka in, en omsorgsfull gestaltning av varje känsla och förlopp. Allting ryms. Att försjunka i filmen blir ett sätt att komma i kontakt med både det komiska och magiska i att finnas till.
Plötsligt står vi där, i öknen, med en vision som griper in i vårt liv. Det spelar ingen roll att den förklaras med att dess tecken på himlen skapats av solstrålar reflekterade i speglarna på den lokala kraftstationen. Också det mest vardagliga och profana är en del av världens mysterium. För världen är ett mysterium, inte en maskin. Platsen och dess varelser skapar tillsammans äventyret i att vara delaktig, gemenskap. Vi kan vara olika på alla möjliga sätt, det är lyckligtvis så tillvaron ser ut, men vänskap kan byggas överallt.
Och apropå berättelser tror jag att Paul Kingsnorth har rätt när han säger att det vi behöver göra är inte att skapa nya berättelser om världen och hur vi ska leva i den, vi behöver återupptäcka de gamla. Berättelserna finns redan, men har övergivits. Vi behöver röra oss bort från Maskinens berättelse om kontroll och mätbarhet, om ”framsteg” och ”utveckling” enligt föreställningen om det linjära och mekaniska, in i det icke-linjära och organiska.
Berättelserna, myterna och symbolerna finns där för att vägleda oss.
Teknifieringen och digitaliseringen alienerar oss från det levande och äter upp vår tid. Maskinen finns, vi är alla inskrivna i den. Men genom att rikta vår fulla uppmärksamhet mot Mysteriet kan vi kanske lossa på bojorna? Det här är ett stort ämne, jag ber att få återkomma. Så länge, trots rådande mörker, låt er inspireras. Kanske av en film.
Svårt just nu, men eld. Att sitta vid en eld är bra. Alltid.
Kapitalismen och dess skadeverkningar. Alltid.
