Samma år som kvinnor fick rösträtt i Sverige beslutade staten att upprätta ett rasbiologiskt institut. Det öppnade i Uppsala året därpå. I år är det hundra år sedan och det uppmärksammas med minnesdagen ”100 år i skuggan av rasbiologiska institutet” den 17:e februari.
– Det här behöver uppmärksammas, men det är en balansgång att minnas ett trauma som fortfarande pågår. Men vad är Sverige om man inte gör upp med sitt rasistiska arv och nutid? säger May-Britt Öhman, docent i miljöhistoria och forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR.
May-Britt Öhman är själv same med tornedalskt ursprung och hon berättar om sin mormor som valde att inte föra sitt meänkieliska arv vidare och sin morfar som hemlighöll att han pratade samiska.
– Som forskare med minoritets- och urfolksbakgrund är det här arbetet både jobbigt och viktigt. Det tar så mycket personlig energi. Minnesdagen har ett vetenskapligt fokus där de svåra och jobbiga känslorna få ta plats.
Minnesdagen kommer att hållas digitalt på grund av pandemirestriktionerna, men minoritetsgrupper ska få berätta om sina upplevelser och tankar. Bland annat kommer personliga och kollektiva trauman att belysas.
–Etablerandet av det rasbiologiska institutet innebar att svenska staten erkände en vetenskaplig disciplin som byggde på att särskilja människor utifrån rasteorier och det finns fortfarande såväl ett ideologiskt som fysiskt arv kvar från det, säger May-Britt Öhman.
Till exempel i arkivet i Uppsala, som bland annat innehåller bilder och annan dokumentation. Vid Uppsala universitet finns även kvarlevor som insamlats i tidigare rasbiologisk verksamhet.
Krävde återbördande av kvarlevor
2007 krävde Sametinget att kvarlevorna från samiska gravar som grävts upp skulle återbördas, vilket ännu inte har hänt.
– Jag har inte ens velat närma mig arkivet eftersom jag misstänker att jag kommer hitta släkt där. Men att något måste göras är uppenbart, säger May-Britt Öhman och berättar att alla föremål i arkivet är offentliga handlingar som vem som helst kan begära ut.
– En samisk kvinna har beskrivit hur hon fick sitta i en forskningssal, tillsammans med andra, samtidigt som hon själv mötte sina släktingar som exponerats. Det är inte etiskt hållbart.
Det ideologiska arvet av den vetenskapliga rasismen som utfördes vid rasbiologiska institutet är minst lika påtaglig som det fysiska, menar May-Britt Öhman och poängterar att hon enbart kan tala utifrån det samiska och det tornedalska samhället. Inte andra minoritetsgrupper. Hon berättar om de skallmätningar som gjordes bland samer och tornedalingar.
– De är en del av skammen som har lagts på oss samer där vi pressats till att bli svenska. Om du är same får du inte finnas. Försöken att göra sig av med samisk kultur är en del i det kulturella folkmord som pågått i mer än hundra år och som vi från samiskt håll kämpar för att återta. Det är svårt att sätta ord på det ideologiska arvet men det måste försöka göras.
Rasbiologiska institutet
Rasbiologiska institutet hette egentligen Statens institut för rasbiologi. Det startades i Uppsala 1922. Institutets verksamhet övergick från rasbiologi till forskning inom medicinsk genetik och socialmedicin men det stängdes 1959. Forskningen flyttades till Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.
Handlingar från institutet förvaras idag i Uppsala universitets arkiv.
