Pionjär skapade en marknad för sitt eget mjöl

Ett vitt pulver förpackat i ointressanta papperspåsar. Vetemjölet är sinnebilden av en anonym bulkvara, men inte för ekobonden Ingvar Pettersson. I 30 år har han malt sin egen spannmål och därmed kommit närmre målsättningen att sluta gårdens kretslopp.

För tre år sedan sådde Ingvar Pettersson 2,5 kilo Jakobi borstvete och nu står han med nästan 800 kilo som han ska få ner i marken innan det blir för blött.

Men först ska han klura ut hur han fyller såmaskinen bäst utan att alltför många kärnor går till spillo. Att ”klura” är för övrigt en egenskap som Ingvar Petterson förädlat under sina 50 år som bonde på Stora Hällsta strax utanför Sala i Västmanland. Det var hans farfar som köpte gården och som den yngsta av bröderna i syskonskaran blev han kvar.

– Men jag hade nog inte fortsatt som bonde om jag inte ställt om till eko för 30 år sen. Det var då som alla de sociala kontakterna kom.

Ville sluta gårdens kretslopp

Och med eko växte Ingvar och hans fru Gunnels ambitioner att skapa det självuppehållande systemet och sluta gårdens kretslopp. 1992 köpte Ingvar en nedlagd spannmålsanläggning med tork, lagring och våg från Lantmännen.

– Det kom fyra långtradare körandes med en massa plåt, skrattar Ingvar. Han pekar med handen mot vägen som går precis utanför den torkficka som han lyckades montera med hjälp av en inhyrd kran.

Samma år som spannmålsanläggningen var upp- och igångsatt gav det sig självt att gården också behövde en kvarn. Att forsla bort spannmål är otänkbart i ett gårdskretslopp om du frågar Ingvar. Därför köpte han en rens- och skalmaskin för utsäde och därefter en begagnad grundmaskin från Värmland med vals och sikt. På bara två år hade gården fått en rejäl spannmåls- och kvarnanläggning.

– Utrustningen kostade inga orimliga summor pengar, däremot har jag lagt en inihelvete massa timmar, skrattar Ingvar och berättar hur han hela tiden kompletterat och justerat anläggningen. Nu tycker han att han fått till ett bra system som har en lite större dimension än gårdens behov. I snitt mal han 120 till 130 ton mjöl och gryner per år och det är många olika spannmålssorter som passerar valsarna. Ingvar hjälper också ett femtontal ekobönder att få mindre kvantiteter spannmål malt som de sedan säljer på den lokala Reko-ringen. Stora Hällstas mjölpåsar säljs också på Reko och i gårdsbutiken, men de större mängderna går till lokala butiker, bagerier och grossisten Martin och Servera. Sedan länge säljs mjölet till en hälsokostbutik i Danmark och innan pandemin även till restaurangen Mattias Dahlgren på Grand hotell.

Lyssnar, luktar och smakar på mjölet

Ingvar har aldrig gått någon mjölnarskola och har lärt sig yrket efterhand. Att lyssna, smaka och lukta är viktiga delar av mjölnar-hantverket. I det rum där valsmaskinen befinner sig mals just nu siktat vetemjöl och Ingvar tycker sig höra att maskinen ”vibblar”.
– Men be mig inte förklara hur vibblar låter, skrattar han.

Ingvar spetsar öronen och vrider pyttelitet på vals-ratten. Ljudet försvinner.
– Jag är mycket glad över att jag har kvarnen här på gården. I princip är den självgående, men det är skönt att kunna lyssna till den då och då och sen fortsätta jobba med annat. För det finns alltid saker att stå i.

Till exempel sköta om korna, en av huvudanledningarna till att Ingvar vill ta tillvara på spannmålen från den egna gården.
– Det är i kliet som den mesta av näringen sitter. Bättre mat kan inte mina kor få. Jag brukar säga att jag ger det finaste till korna och till sist hamnar näringen tillbaka på åkern igen.

Det foder-kli som blir över säljs i mindre säckar till hönsägande Sala-bor.

Bageri på gården i 15 år

Och vad vore väl en spannmålsgård med egen kvarn utan ett bageri? Som en uppenbar följd av spannmåls- och kvarnanläggningen byggde Ingvar ett bageri där det i nästan femton års tid bakades mängder av bröd till butiker i Sala, Västerås och Hallstahammar. Som mest var tre bagare anställda, varav den ena var en granne som var en arbetslös bagare. När ett bråck i hjärnan tvingade Ingvar till operationsbordet satte Gunnel ned foten. Bageriet upphörde.

I dag, drygt tio år senare, är sjukhus-traumat ett minne blott. Ingvars energinivåer är uppenbarligen i god balans och han pratar engagerat och med stor kunskap om just vikten av kommunikation.
– Gårdsmalet mjöl av gamla kultursorter är ju ingen bulkvara direkt. Mjölet har en historia som jag både vill och behöver berätta om.

Igår hälsade han på ett bageri i Järna som bakar bröd på hans mjöl.
– Relationerna med alla som köper mitt mjöl ger verkligen guldkant på tillvaron. Att träffa folk som förstår sig på riktiga mjölsorter och som delar mina intressen.

Producerar gårdens el själv

Eftermiddagen håller på att övergå till kväll och Ingvar lämnar kvarnrummet och går ut på gårdsplanen. Just idag tycks sommaren ha återvänt och solen ger extra lyster åt höstlöven som redan satt färg på omgivningarna. Ingvar ställer sig framför två vita, rektangulära plåtlådor som ser oansenliga ut framför den höga spannmåls- och kvarnbyggnaden. Det är luftvattenvärmepumpar som drivs med sol-el från gården.

– Med bara energi från gården får jag upp den temperatur som behövs för att torka spannmålen. Det minskar sårbarheten i systemet och dessutom får jag bort brandrisk och luftföroreningar som det skulle bli annars. Det är superenkelt. Bara ett knapptryck.

Sol-elen kommer från tre gigantiska solföljare, uppsatta på pelare i beteshagen på andra sidan vägen. Varje ”ruta” är 72 kvadrat och totalt genererar följarna mellan 40 000 till 45 000 kilowatt timmar per år.

– De ger energi redan när det är kallt, i februari, mars. Eftersom de följer solens strålar i snön.

De enorma solföljarna blev en del av Stora Hällstas skyline för sex år sedan. Att köra på annat bränsle än el hör inte hemma om Ingvar får bestämma.
– Men jag saknar el-traktorer.

Vid 75-års ålder är Ingvars pionjäranda fortfarande uppenbar och han hoppas att gårdens nästa investering blir en batteripark.
– Energikällan ska alltid ligga så nära sitt ursprung som möjligt. Det är därför jag satsar på sol-el.