En livsmiljö för någon, en arbetsplats för någon annan, en resurs eller en vandringsstig. Kulturmiljö, natur eller vildmark. Skogen ska vara mycket för många och sällan har den debatterats så mycket som den senaste tiden. LFT har gett sig in bland några betydelser av ”skog”.
69 procent av Sveriges yta täcks av skog… eller? Svaret är att det beror på hur man räknar. Räknar man alla planterade träd, och även de ytor som för närvarande är kalhyggen, som ”skog” så stämmer siffran. Men om man med skog avser trädbevuxna områden med en rik biologisk mångfald och som inte har utsatts för mänsklig exploatering blir siffran betydligt lägre.
Man brukar dela in skogen i kulturskog (eller trädplantage), naturskog och urskog. Ungefär 75 procent av den yta som brukar räknas som skog består av kulturskog, den utmärker sig genom att den domineras av ett enda träslag som är planterad. Naturskog kan sägas vara en blandning mellan kulturskog och urskog, den har brukats men för så länge sedan att den till stor del har återtagit de egenskaper som vi förknippar med en naturskog – som en rik variation med olika typer av lavar, växter och djur. Urskog slutligen är sådan skog som aldrig har utsatts för någon mänsklig exploatering. Ungefär 25 procent av skogen i Sverige är naturskog och endast runt 0,3 procent är urskog.
De dominerande träslagen i Sverige är gran och tall som tillsammans utgör ungefär 80 procent av det svenska ”virkesförrådet” (miljoner kubikmeter skog i levande träd). Därefter kommer björk som utgör cirka 12,5 procent och sedan asp, al, ek och contortatall på 1-2 procent vardera.
Skogen har alltid haft väldigt stor betydelse, både som rekreationsområde för människan och som hem för massor av olika arter. Men också som resurs. Förr användes träd framförallt för att elda med och att bygga av. Det senaste århundradet har de använts alltmer för att göra pappersmassa och framställa andra produkter, alltifrån cellulosaplaster till lim och terpentin.
De senaste decennierna har man också börjat producera alltmer bioenergi som används i till exempel kraftvärmeverk och som drivmedel.
I sin bok Granskogsfolk beskriver författaren David Thurfjell hur skogen närmast kan liknas vid en religion i Sverige. Samtidigt varnar många för att det sätt på vilket vi brukar skogen i Sverige i dag inte är hållbart i längden.
Kalhyggen
Ett kalhygge är ett skogsområde som har slutavverkats på ett sådant sätt att nästan alla träd har huggits ner. I Sverige sker slutavverkning när träden är mellan 45 och 100 år gamla. Ett kalhygge har stor miljöpåverkan, bland annat för att förutsättningarna för liv försvinner när träden huggs ner.
Både djur och växter får svårare att klara sig. Efter att man har kalhuggit ett område sker oftast en återplantering, men det tar lång tid innan träden har vuxit till sig, och eftersom all återplantering sker samtidigt och vanligtvis bara av en trädart så blir resultatet en skog utan variation och biologisk mångfald. Träd som har vuxit länge binder mycket kol, ett kalhygge släpper däremot ut mer koldioxid än det binder. Dessutom leder den dikesrensning som ofta görs i samband med avverkningen till att flera skadliga ämnen släpps ut. Det är bland annat på grund av detta som allt fler börjar kritisera kalhyggena och förespråkar andra metoder som exempelvis luckhuggning eller blädningsbruk. Fortfarande är dock så kallat trakthyggesbruk, där kalhuggning ingår, det absolut vanligaste sättet att bruka skog i Sverige.
Under Cop26 i Glasgow skrevs ett avtal där 110 världsledare lovade att upphöra med avskogningen till år 2030. Bland annat Kina, Ryssland och Brasilien har undertecknat avtalet. Miljöexperter har dock påpekat att ett liknande avtal skrevs redan 2014 och sedan dess har avskogningen ökat istället för att minska.
Världens äldsta träd
Så brukar granen Old Tjikko omnämnas. Den har växt på samma plats på Fulufjället i norra Dalarna i 9 550 år, alltså nästan sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Den har ibland växt upprätt men ibland krupit fram längs marken, beroende på väder och förutsättningar.
Det är datering av olika vedrester i rotsystemet som visat på den imponerande åldern. Men vem var Tjikko? Jo, upptäckarens hund.
Alle mans rättigheter
År 1940 gick en statlig utredning igenom de ”alle mans rättigheter”, som gett var person i Sverige tillstånd att plocka vilda bär, svamp, vilda blommor och örter på annans mark. Dessa rättigheter, och att få färdas på på stigar och vatten, anses i utredningen vara ”kvarlevor av ett äldre rättstillstånd med mer inskränkt äganderätt”, med rötter i medeltidens landskapslagar.
Det är alltså först i samband med detta, på 1940-talet, som uttrycket allemansrätt etableras. Enligt samma utredning är det i samband med att den andra semesterveckan införs och tätorternas befolkning behöver ges möjlighet att komma ut i naturen på semestern. Men allemansrätten är inte heller i dag en egen lag, utan definieras av en rad andra lagar om vad som är tillåtet och förbjudet. Enligt grundlagen i regeringsformen ska ”alla ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”, men inte heller här talas det om vad den rätten innebär. Den bygger ofta istället på sunt förnuft.
Allemansrätten finns i några fler länder än Sverige, men är mer begränsad där. I Norge, Finland, Estland och Island är den lik Sveriges, men i Finland och Estland får man inte tälta på annans mark utan tillstånd. I Norge är det ofta bara lokalbefolkningen som får plocka hjortron. Skottland har sedan 2003 infört en liknande allemansrätt.
Eftersom 80 procent av all mark i Sverige ägs av enskilda och bolag anser bland andra friluftsorganisationerna att allemansrätten är avgörande för att det ska finnas ett aktivt friluftsliv. Markägarna representerar knappt fyra procent av befolkningen.
Förslaget om en reformering av strandskyddet har väckt kritik från flera organisationer för att den hotar att inkräkta på allemansrätten. Mark som en gång exploateras kan sedan inte återställas, varnar kritikerna.
Under pandemin har trycket på naturen ökat på många platser och hållbara sätt att göra områden tillgängliga måste diskuteras. Allemansrätten har kanske blivit viktigare än någonsin, både dess rättigheter och våra skyldigheter.
Skogens blodomlopp
De är varken växter eller djur. De kan vara så många som sex miljoner arter. Svampar är en viktig del av skogen. Mycel, svamparnas långa trådar i jorden, kan mångdubbla växtrötternas räckvidd när de ska ta upp näring – och samspelet mellan växter och svampar kan också förebygga sjukdomar, öka den biologiska mångfalden och binda tungmetaller.
När växtens rot är omgiven av svampmycel i en symbios kallad mykorrhiza får svampen kolhydrater av växtens rot och ger näring i utbyte. I höst har LFT skrivit om svampforskares nya projekt för att studera detta ytterligare. ”Om växternas är planetens lungor är svamparna dess blodomlopp”, säger forskarna.
Svamparnas mycel växer sig stora och långa under jord men påverkar också själva jorden de växer i, vilket både lagrar kol och motverkar erosion. Även döda svampstrukturer fortsätter att vara en del av jorden.
Nu ska ekosystem på 10 000 platser, där svampar är en viktigt del, kartläggas och ambitionen är att kunna skydda dem. Bland annat ska man studera system där svamp spelar en stor roll för bland annat lagring av kol, och identifiera vilka som just nu hotas mest.
När träd och växter avverkas eller skövlas, vid icke-ekologiskt jordbruk, bränder, urbanisering och extremt väder påverkas också svamparna i marken, vilket minskar möjligheterna för växter att ta upp näring och för marken att lagra kol.
Detta gäller i skogar och också i gräsbevvuxna marker, där svampar hjälper till att binda 20 till 30 procent av det kol i världen som är bundet i jord.
Svampar har dock inte alltid varit så populära.
Under lång tid rådde så kallad mycofobi, det vill säga en överdriven rädsla för svampar, bland allmänheten, berättade Anna Froster för SVT i höstas, vid släppet av boken ”Svamparnas förunderliga liv: Vad en svampplockare behöver veta om underjorden”, skriven tillsammans med Anders Dahlberg.
– Vanligt folk såg svampar som något ganska obehagligt och opålitligt. Det var en pikant detalj för överklassen, men vanligt folk åt hellre sågspån om man svalt.
Ätbart
Att det finns delar av träden som går att äta känner du nog till, men visste du hur mycket? Ett exempel som många kanske inte tänker på är barken. Inom den samiska kulturen användes länge bark som källa till kolhydrater och mineraler. Samerna brukade låta barken torka i solen, därefter krossades den till små flingor som kunde strös över soppor.
○ Tallbarr och granskott kan man koka och göra en smakrik dryck av, och även kottar går att plocka och äta när de är unga och färska.
Något av det mest näringsrika du kan hitta i skogen är ekollon som innehåller både fett, protein och kolhydrater. Dock innehåller de också tanniner som gör att de får en besk smak. Bästa sättet att bli av med tanninerna är att koka dem upprepade gånger, därefter kan man till exempel mixa dem och blanda i en bröddeg. Men tänk på att bara ta de ekollon som ser riktigt mogna och fräscha ut.
Klimaträddare eller klimathot?
Den senaste tiden har träden och träprodukternas betydelse för att möta klimathotet diskuterats allt flitigare. Skogsbolagen brukar hävda att vi behöver öka produktionen. Miljöorganisationerna menar däremot att träd som har stått länge binder mer koldioxid. När vi hugger ner gamla träd försämras alltså inte bara den biologiska mångfalden – vi får också ett sämre upptag av koldioxid.
Men vad säger forskningen?
Det beror på vilket tidsperspektiv vi anlägger.
– Merparten av alla studier visar att klimatnyttan över en kortare period blir större om mindre mängder skog avverkas istället för större. Det är vida spridd kunskap, säger Göran Englund, professor vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet till LFT.
Englund menar att forskare, trots vedertagna fakta, ofta utgår från det längre tidsperspektivet i sina beräkningar av klimatnytta och det är tidsperspektivet som gör att forskningen kommer fram till olika slutsatser.
– Men man måste räkna på både kort och lång sikt. Och vara medveten om att det finns en skillnad. Räknat på mer än hundra år kan det kanske ge klimatnytta att avverka mer, men det kan aldrig bli netto noll i koldioxidutsläpp till år 2045 och det är ju de kommande decennierna som är kritiska för klimatet. Tvärtom blir det en stor tillförsel av koldioxid till atmosfären om man ökar avverkningstakten.
