Krönika

Från Eden till Teknotopia och tillbaka

På bussen in i Himalayas hjärta där osjälviska bodhisattwas har tillbetts i århundranden, dånar en nästan parodisk form av popmusik ur de tre teveapparaterna som ingen passagerare undkommer. I takt till musiken rullar videor, som trots sitt låga produktionsvärde visar sedelbuntar och sexigt dansande tjejer. Det blir en flera timmar lång grundkurs i den moderna västvärldens kulturella influenser på omvärlden. Den äldre mannen bredvid mig ser lika vemodig ut som jag känner mig.

I en urfolksby längs en av den mäktiga Ucayaliflodens snåriga armar i Amazonas (och vad vi i dag kallar Peru), bryter latinamerikansk popmusik och produktreklam igenom insekternas nattliga symfoni genom en liten TV med skakig signal. Den åldrande Maestro Antonio är bekymrad över sin unga lärling som han menar blivit distraherad av prylar och livet i staden, istället för att praktisera läkekonst med växtrikets olika läromästare och därmed hålla traditionen vid liv.

Konsumtionshetsens radiovågor når i dag alla världens ändar. Likt Råttfångaren i Hameln anlitades den i hopp om att leda bort våra naturgivna villkor och lidelser, men råttfångaren är girig och flöjtens sorglösa melodi har istället lett oss bort från oss själva. Med löften om lycka, flykt och tillfredsställelse suger den in oss och regredierar oss till självcentrerade små barn, hypotiserade av den evigt nästa blinkande leksaken.

Precis som vår bredare kultur speglas i popkulturen så fungerar orsakssamband även omvänt. Vad vi konsumerar formar oss. I en studie från 2011 analyserades amerikansk popmusik och hur den har förändrats över tid. Psykologiprofessor C. Nathan DeWall med flera kunde visa att innebörden i låttexter sedan 1980 har förskjutits från sociala värden som gemenskap till asociala värden som självcentrering. Detta i samma takt som de kunde spåra hur narcissistiska drag har blivit allt vanligare bland befolkningen.

Aldrig har denna moderna tendens varit tydligare än i Jessica Kingdons aktuella observerande dokumentärfilm Ascension. Filmen följer konsumtionskedjan i dagens Kina, från plastartiklar utan slut till livlösa sex-dockor och servicearbetare som utbildas i lika livlösa konventioner. Från marknadsföringsmaskinens allt mer inkräktande metoder till den ekonomiska eliten som leder den. Denna elit proklamerar tillväxt som ensamt ideal och lovar att frukterna kommer fördelas till alla ”som förtjänar det”.

Kingdons kameralins, som ger en känsla av den obegripliga skala detta sker på, blir en dystopisk spegel som visar oss konsekvenserna av outsourcandet av såväl massproduktionen som vår själsliga näring. Bakom arbetarnas munskydd syns bara de hopplösa ögonen där den mänskliga själen, fängslad i ändlös monotonitet, stirrar ut.

Det finns ingen grön lösning som kan fylla efterfrågan som den vilsna människoapan söker sin tröst i. Tillsammans med världsmarknadens övriga giganter så förutspår Kina, i sin rådande femårsplan, ett koldioxidneutralt Teknotopia med evig tillväxt. Detta är en chimär och kanske samtidens främsta och farligaste självbedrägeri, på global skala.

Det verkar som den enda vägen ur det annalkande mödramordet av vår jord är att få bukt på den skenande efterfrågan. Toppstyrd miljöpolitik har visat sig ovillig att inse detta. Utmaningen verkar istället ligga hos oss att omformulera vår relation till planeten, så att den baseras på ömsesidighet och tacksamhet. Belåtenhet måste sökas i oss själva och i gemenskapen till varandra och det övriga kolbaserade livet, istället för i konsumtionens ohållbara (och tomma) substitut.

Dessa värden går fortfarande att finna bland de överlevande urfolken, vilkas röster det är hög tid att lyssna till. Det vore därför pragmatiskt att kraftigt öka det statliga kulturbidraget som årligen tilldelas Sametinget, och som i fjol uppgick till ynka 18 miljoner kronor – ungefär en tiondel av vad den norska staten bidrar med.

Jessica Kingdons <em>Ascension</em>, som ett decennium efter den stumma dokumentärfilmen <em>Samsara </em>ger oss en uppdaterad spegelbild av vår kultur och dess påverkan på planeten.

Den tillsynes obrytbara konsumtionstrenden som likt en<em> </em>ond kretsgång, både får kraft av och förstärker vår frånkoppling till naturen.