Teatermaskinens nya föreställning, ”Hon och han som försvann”, är både ett drama och ett seminarium. Med hjälp av skådespelare och inbjudna forskare vill det konstnärliga teamet skapa en diskussion med publiken om frågor som maktlöshet och identitetsupplösning.
Teatermaskinen är en kooperation av frilansande scenkonstnärer, beläget i Riddarhyttan i Bergslagen. Kooperationen startade 1997 och har under årens lopp byggt upp både en egen teaterutbildning och en internationell mötesplats för scenkonst. Dessutom gör de egna produktioner och just nu är de aktuella med ”Hon och han som försvann” som har urpremiär på Skräppbo skola i Riddarhyttan i dag.
Jonas Engman som har skrivit manus och regisserat beskriver verket som ett ”performativt seminarium” där diskussionen med publiken efteråt är lika viktig som handlingen i dramat. I centrum står tre personer: en ung ickebinär person, en äldre kvinna och en yngre kvinna. De unga personerna kämpar med att försöka överleva i en värld som de upplever håller på att braka samman, medan den äldre kvinnan upplever att de värden som hon tidigare trodde på håller på att gå förlorade.
– För den äldre generationen fanns det en stark framtidstro när de växte upp. Unga människor i dag lever i en mer upplöst tid, säger Jonas Engman.
Han menar att internet har gett oss förutsättningar som tidigare generationer bara kunnat drömma om, samtidigt som klimatförändringarna gör att det är svårt att veta om vi överhuvudtaget kommer ha en framtid.
– Allt är möjligt, men samtidigt omöjligt.
Identitetsupplösning
Det är många olika teman som flätas samman i föreställningen. Det handlar om konsumtion, om psykisk ohälsa och om genus men också om den sociala distansen som har ökat under pandemin. Att vi tillbringar allt mer tid på internet kan också bidra till en identitetsupplösning, menar Jonas Engman. På nätet kan vi skapa bilder av oss själva som ibland kan kännas mer verkliga än den fysiska verkligheten.
Det här är första gången som Teatermaskinen prövar greppet att ha med sig forskare på scenen, men de har även tidigare haft samarbeten med personer och organisationer utifrån, till exempel Rädda barnen och kvinnojourer.
– Man kan säga att vi använder teatern som ett verktyg för att skapa en dialog med publiken, säger Berit Engman som både är producent och spelar en av rollerna i den nya föreställningen.
Diskussion istället för polarisering
De två forskare som de har bjudit in för att medverka är Sharon Rider, professor i teoretisk filosofi och Michael Gustavsson, professor i litteraturvetenskap. Dessa ska hjälpa till att gräva i de stora existentiella frågor som blottas i pjäsen. Innan dramat börjar får också publiken ett papper med frågor som de kan bära med sig till det efterföljande samtalet, det är frågor som ”Hur kan vi se på samtiden utifrån historiens värdelöshet?”, ”Vad är lycka?” Och ”Hur skapar vi en gemensam framtid?”.
Jonas Engman säger att de vänder sig till både en ung och en äldre publik.
– Vår tid drivs mycket av polarisering. Vi vill istället skapa en diskussion om hur vi ska kunna samarbeta, säger han.
I januari kommer föreställningen att spelas i Sala och ”någon gång före sommaren” kommer de även att spela i Uppsala. Utöver det hoppas de kunna göra en turné och spela i Stockholm, Göteborg och Malmö, men på grund av pandemin är mycket ännu oklart. Klart är dock att de ser fram emot att skapa ett samtal med publiken om den samtid och framtid som vi alla delar.
