Redan under Cop26 första vecka kallade Greta Thunberg det för en “global greenwash-festival”. Nu går klimattoppmötet mot sitt slut och det är tyvärr svårt att inte hålla med henne. Visserligen har det kommit en del positiva löften; skogsskövlingen ska stoppas till år 2030, 80 länder har lovat att de ska minska metangasutsläppen med 30 procent till år 2030, Indien har satt upp ett mål om när de ska vara fossilfria och för första gången nämns ordet “fossila” i en förhandlingstext kring Parisavtalet. Men det är fortfarande – för att låna ett annat av Greta Thunbergs uttryck – mest “blablabla”.

Som många har noterat så lovade flera länder och företag att avskogningen skulle stoppas redan för sju år sedan utan att mycket har hänt. Att länderna sätter upp mål är givetvis bra, men ambitionerna är fortfarande alldeles för låga. Indien satsar på nollutsläpp till år 2070, klimatexperter tror att det realistiska är att det kommer ske någonstans mellan 2070 och 2080. Det är minst 40 år för sent.

Även om alla fina löften skulle hållas så går vi fortfarande mot minst 2 graders uppvärmning. Då ska man komma ihåg att redan vid 1,5 graders uppvärmning så kommer 75 procent av korallreven att slås ut och klimatkatastroferna kommer att dugga allt tätare. Vid 2 graders uppvärmning är konsekvenserna så stora att vi knappt kan överblicka dem.

När det gäller ordet “fossila” är det i skrivande stund fortfarande oklart om det kommer stå kvar i slutversion av förhandlingstexten. Men det mest anmärkningsvärda är väl hur man har kunnat undvika att nämna det tidigare. Det är trots allt förbränningen av fossila bränslen som är roten till det problem vi står inför och hur ska man kunna åtgärda ett problem om man vägrar att ens ta ordet i sin mun?

Här någonstans har vi pudelns kärna och varför det är befogat att kalla cop-mötena för greenwash-festivaler. Länder kan komma med svävande utfästelser men så länge vissa sätter sig på tvären, så länge de största delegationerna till mötena kommer från fossillobbyn, så länge många länder inte talar sanning om sina verkliga utsläpp och så länge som länder som Saudiarabien vägrar att prata om elefanten i rummet, det vill säga fossila bränslen, så är det svårt att se hur utsläppen ska upphöra, eller ens minska.

Men det största problemet är faktiskt varken Indien, Kina eller ens Saudiarabien utan alla de företag och den globala överklass som tjänar på att status quo upprätthålls. Parallellt med klimattoppmötet släppte Oxfam en ny rapport som svart på vitt visar klimatojämlikheten i världen. Enligt den så står den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans för bara tio procent av de globala utsläppen. Samtidigt släpper den rikaste procenten ensamma ut dubbelt så mycket. År 2030 beräknas den här procenten släppa ut 30 gånger så mycket än vad som är rimligt för att vi ska kunna nå 1,5-gradersmålet. Tittar man på utsläpp per person så släpper de rikaste tio procenten i Indien i genomsnitt bara ut runt 2,5 ton CO2 per år, medan de rikaste 10 procenten i USA släpper ut svindlande 50 ton per person och år. 

Visst är det viktigt att stora länder som Indien och Kina är med på tåget, men vi måste också göra upp med det system som tillåter en grupp i samhället att fortsätta släppa ut som om det inte fanns någon morgondag.