Under havet finns ett material som liknar is. Den enda skillnaden mellan det materialet och is är att det innehåller metangas.

– Vi kan kalla det metan-is för enkelhetens skull, säger Wei-Li Hong, docent i geokemi vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom den nya studien.

När havet är kallt håller sig metan-isen stabil. Wei-Li Hong jämför det med en iskub i frysen, iskuben håller sig stabil så länge det är tillräckligt kallt i frysen.

– Men när det Arktiska havet värms upp på grund av den globala uppvärmningen, då håller sig metan-isen inte längre stabil och metan kommer frigöras ut i havet och även i atmosfären, säger Wei-Li Hong, som år 2016 deltog i en expedition utanför Svalbard.

Ännu vet forskare inte hur mycket metan-isen kommer att påverkas av den globala uppvärmningen, men oron för ökade metanutsläpp och oönskade konsekvenser finns. Global uppvärmning och stigande havstemperaturer har fått forskare att undra hur snabbt metan-isen kommer att frigöra metangas och om mikroorganismer i havets botten är kapabla att binda ökade mängder metangas.

Mikroberna samarbetar

Det finns en process som kallas AOM, den spelar en nyckelroll i frågan om hur snabbt och hur mycket metan som frigörs från metan-isen. I något enklare termer består processen av två olika typer av mikrober som samarbetar och livnär sig på metan.

– Den här typen av mikrobiell samarbete existerar bara där det inte finns något syre, samma tillstånd gäller metangas, den kan endast produceras där inget syre existerar. Metan är mikrobernas energikälla.

– Man kan säga att mikroberna äter metan.

I Svalbard samlade forskarna in marina sedimentprover på 380 meters djup för att undersöka hur mikroberna i havsbotten hanterar och mildrar metanutsläppen från havsbottnen.

Några hundra meter under havsytan finns det inte mycket mat och energi, av den anledningen sker samarbetet mellan mikroberna under en mycket långsam process, förklarar  Wei-Li Hong.

På grund av den långsamma processen har forskare länge trott att mikroberna inte kan vara effektiva nog på att ”äta upp” metangasen, men forskarnas studie från Svalbard visar att mikroberna svarar mot metanproduktionen snabbare än man tidigare trott.

När en större mängd metan är på väg att lämna havsbotten, kan alltså mikroorganismerna hålla samma takt och konsumera mer av metanet innan det släpps ut till havet.

– Innan vår studie trodde forskare att det fanns alldeles för mycket metan för de här mikroberna att äta, säger Wei-Li Hong, som förklarar att det finns mycket metan och mikroberna kan inte äta upp all metan, men hastigheten som de äter metanen är mycket snabbare än vad man tidigare trodde.

En positiv upptäckt

Studien visar att det är mycket troligt att mikroberna är kapabla att stoppa metan-gasen som frigörs från metan-isen även i en framtida uppvärmning av det Arktiska havet.

– Mängden metan som kommer att frigöras ut i haven kommer troligtvis att vara mindre än vi tidigare trodde, på grund av att vi upptäckte att den mikrobiella processen sker snabbare än man tidigare trott.

Wei-Li Hong och andra involverade forskare ska i ett nästa steg undersöka om samma mikrobiella process uppstår i andra områden där metangas finns bunden, till exempel i permafrost.

– Vi kan inte säga något om andra områden än, men vi kan spekulera att om det handlar om ett område där det inte finns något syre, så kommer de här mikroberna att överleva även där och troligtvis kunna konsumera metangasen snabbare än vad vi tidigare trodde även i andra områden, säger Wei-Li Hong.

Karoline Montero Araya