Frihet! Jämlikhet! Och solidaritet! ropar Magdalena Andersson, nyvald partiledare för Socialdemokraterna. Det applåderas i bänkraderna. Kanske sitter där många som har längtat efter frihet, jämlikhet och solidaritet i politiken. Och det låter först som om hennes ingång till den obligatoriska frågan om kriminaliteten i fattiga förorter skulle gå åt det hållet. Inga militära trupper som ska sätta skräck i förorterna, ingenting om att utvisa så många som möjligt. Istället ska man ”vända på varje sten för att bryta segregationen”.

– Jag ska vända på en redan nu, säger hon.

Att bryta segregationen låter som en bra ände att börja i, och det finns stenar att vända på – som skolan, bostadspolitiken, kortare arbetstid för alla, så det finns en uppgift till fler, och samtidigt mer tid för varandra. Men hon väljer en som moderater, liberaler, sverigedemokrater och socialdemokrater har vänt och vridit på i många år nu: tvångsarbete för den som får försörjningsstöd. Helst på heltid. Det finns redan i många kommuner, men Socialdemokraterna vill att det ska bli obligatoriskt för alla.

För bara några veckor sedan berättade Syre om hur sjukskrivna och arbetslösa tvingas till aktiviteter för fem miljarder om året, nästan aldrig med någon positiv effekt, men ofta med negativa. Sjuka som varit hänvisade till försörjningsstöd och fått avdrag när de inte kunnat jobba. Många, många som har känt sig förnedrade när de tvingats till meningslöst pyssel. Eller inte hunnit söka jobb.

Nu talar Magdalena Andersson om arbetsföra personer, inte om sjuka. Men vem ska skilja dem åt? Försäkringskassan? I så fall riskerar svårt sjuka människor ändå att sättas i tvångsarbete och bli utan försörjning om det inte fungerar. Hon säger att det ska vara meningsfulla arbeten, sådant som verkligen behöver göras. Städa stränder, till exempel. Men om det finns jobb som behöver göras i kommunerna borde de anställa folk som kan göra det mot en rimlig lön.

Det är inte heller så att man automatiskt behöver ”integreras” för att man behöver försörjningsstöd en period. Det enda som är säkert att man behöver är pengar. Många behöver mer än så, till exempel för att så småningom kunna försörja sig själva. Men den hjälpen måste vara individuell, och den ska vara till för den som får den. Inte avsedd som signal till andra om att man ”minsann ställer krav”.

Frihet, jämlikhet och solidaritet ska ju omfatta alla. Att vissa ska tvingas städa stränderna på heltid mot existensminimum är varken det ena eller andra. Det ligger snubblande nära slaveri, även om Magdalena Andersson hellre vill kalla det ett erbjudande. En bättre början vore att införa basinkomst.

Försöken är redan gjorda, till exempel 2017–2018 i Finland. De som fick basinkomst istället för bidrag mådde bättre, blev friskare, kände sig mer delaktiga i samhället. De fick samma summa som tidigare men upplevde att pengarna räckte bättre till deras behov. Och de jobbade mer, om än inte så mycket mer att politikerna ville gå vidare efter försöket.

Det vore främmande för Socialdemokraterna i Sverige att bryta med arbetslinjen, säkert även om det skulle innebära att människor som i dag är arbetslösa faktiskt jobbade mer. Men de har förändrats förr. Kanske kan de göra en positiv förändring om vi, som Magdalena Andersson sa, ”möter dem med en tydlig förväntan”?