Krönika

Häpnadsväckande brist på logik i klimatdebatten

”Att göra det bästa för Sverige” är andemeningen för såväl statsminister Löfven som för många andra politiker. Det låter bra, men mer än en gång har jag förvånats över hur politiker silar mygg och sväljer kameler. Miljö och klimatfrågorna utgör faktiskt, i alla fall än så länge, en nästan outsinlig källa till ställningstaganden som förefaller ologiska.

Häromsistens såg jag en uträkning om hur bra det skulle vara om alla körde elbil istället för bensindrivet. Beräkningen är säkert korrekt, men bilar faller inte ner från himlen utan de ska tillverkas. Och för att det alls ska bli en bil, behövs massor med mineraler, metaller och kemikalier. Det i sin tur innebär att vi bland annat behöver gruvindustri.

Sveriges riksdag har slagit fast en målsättning om att minska utsläppen från vägtrafiken med 70 procent fram till 2030.  Arne Müller, författare och journalist, skriver: ”I dagsläget går det 170 tunga lastbilstransporter dagligen de 16 milen från gruvan till Malmbanan vid Svappavara. Med de planerade nya gruvorna kommer trafiken att öka till 340-640 lastbilar.” Transporterna innebär som alla förstår stor klimatpåverkan i form av koldioxidutsläpp. Så stora att det inte skulle kunna kompensera om än samtliga kommunbor skulle sluta köra bil och bara använda cykel och sparkstötting.

Missförstå mig nu inte. Jag är helt på det klara med att klimathotet är verkligt och att vi behöver tänka om på så många plan. Varför lyfts inte uträkningar fram över hur klimatet skulle påverkas om de som kan åker kollektivt och vi andra kör tills bilarna tar slut, istället för att hela tiden köpa nytt? Miljöhänsyn handlar krasst om livsstilförändringar och flera studier visar att kvinnor är mer benägna att förändra vardagsrutinerna än män. Men sådant agerande skapar inte ökad tillväxt. Kanske är det just därför som klimathotet blivit alibi för ökad konsumtion, hänsynslösa exploateringar och nedmontering av demokratin. Kommunernas vetorätt ifrågasätts, röster höjs för att ”fridlysta” norrländska älvar ska regleras och gruvor startas i områden som till och med FN rasdiskrimineringskommitté reagerat emot.

Det görs skillnad på folk och folk – beroende på var vi bor och vad vi tjänar. Enligt Havs- och vattenmyndigheten är enskilda avlopp en stor miljöbov i Stockholms skärgård, men intresset att politiska säkerställa bättre lösningar just där verkar vara ljummet. Samtidigt tvingas pensionärer på andra håll att ansluta även fallfärdiga ödehus till kommunala avloppssystem. Och det blir nära nog komiskt att läsa att grannarna till en bonde med 15 kor på Ingarö, i Värmdö kommun, är oroliga för att verksamheten ska förstöra kulturvärden och skada kulturmiljölandskapet, genom sitt ”relativt storskaligt jordbruk”. Relativt var ordet och någon har fyndigt kommenterat inslaget med orden:
”Går det att förbjuda sommargäster?”

Ibland undrar jag om vi ens är lika inför lagen? När byskolorna i Vilhelmina kommun skulle läggas ned överklagades beslutet med hänvisning till barnkonventionens paragrafer om barnens bästa. Förvaltningsrätten i Umeå fann inga skäl att riva upp besluten medan skolnedläggningar i Solna och Danderyd rivs upp av en annan förvaltningsrätt och skolorna blir kvar.

Företag som sätter på dubbdäck på bussarna i Norrlands inland.

Vattenkraftsindustrin som dödar utrotningshotade ålar.