”Hopp blir till när vi gör saker”

Frida Hylander är legitimerad psykolog och driver en yogastudio, men hon är också specialiserad på klimatpsykologi och klimatångest. Tillsammans med tre andra psykologer utgör hon nätverket Klimatpsykologerna som erbjuder föreläsningar, workshops och konsultationer om psykologi och miljö för organisationer och företag. Just nu arbetar de dessutom med det arvsfondsfinansierade projektet Terra-Pi tillsammans med Folkuniversitet där de möter ungdomar mellan 12 och 25 år som känner klimatångest. Men vad är klimatångest egentligen, och hur tar den sig utryck?

– Det är viktigt att komma ihåg att klimatångest inte är någon diagnos. Det är alltså inget sjukdomstillstånd, utan kan tvärtom ses som en fullkomligt rimlig reaktion på det tillstånd som världen befinner sig i, säger Frida Hylander.

Hon menar att det finns många olika grader av klimatångest. De allra flesta behöver inte psykologhjälp utan hittar andra sätt att hantera ångesten på, men så finns det också en grupp där ångesten känns så överväldigande att de blir helt handlingsförlamade.

– Det kan vara personer som redan tidigare har en sårbarhet för ångest eller depression och därigenom blir mer påverkade av klimatkrisen.

Hur kan man få människor att känna hopp trots att situationen ser ut som den gör utan att man samtidigt förringar klimatkrisen?

– Jag tror man ska komma ihåg att för många personer som har klimatångest så är det inte hoppingivande med någon som förringar allvaret. Det kan nästan finnas något trösterikt i att få erkänna att det är så illa som det är. Det är då man på allvar kan börja jobba med det.

"Se verkligheten som den är"

Frida Hylander berättar om acceptansbegreppet som är vanligt inom psykologin och menar att det är ett begrepp som lätt kan missförstås.

– Det kan uppfattas som att man bara ska gilla läget. Men inom psykologin så handlar acceptans om att vara beredd att se verkligheten som den är, även om det innebär att man måste konfronteras med jobbiga känslor som sorg, besvikelse och ilska. Det är först när vi tar in verkligheten som vi kan börja sortera upp den och se vad vi kan göra.

Den frustration och sorg som många känner när de läser på och inser hur illa ställt det är kan dock dämpas något om vi börjar engagera oss menar hon.

– Hopp blir inte hoppingivande om det bara är ord. Hopp är något som behöver ske i handling, vi behöver kanske snarare se det som ett verb än ett substantiv. Hopp är det som genereras när vi gör saker.

Hon lyfter också vikten av att inte vara själv utan att göra saker tillsammans.

– När man pratar med folk som är engagerade i klimatfrågan så återkommer de ofta till det kollektiva engagemanget. Att försöka lindra sin klimatångest genom att själv försöka göra så kloka val och bli så miljöperfekt som möjligt verkar vara mindre effektivt än att agera tillsammans med andra, eftersom det senare också ger ett socialt stöd och ökar chansen att det man gör leder till förändring. 

Prata med barn på olika sätt

När det gäller barn som är oroliga eller känner ångest för klimatförändringar menar hon att det kan finnas olika angreppssätt beroende på hur gammalt barnet är.

– Generellt kan man säga att ju äldre barnen blir desto mer abstrakt och komplex blir deras förståelse av klimatfrågan. Ett barn på lågstadiet har ofta en väldigt konkret bild, till exempel kanske man blir ledsen för att det är mycket plast i havet och att fiskar kan få plast i sig och dö eller för att det brinner någonstans.

För äldre barn är det lättare att se kopplingen mellan våra handlingar och den negativa klimatpåverkan, därför kan de också få ångest över att vi alla är med och bidrar till utsläppen. Frida Hylander menar därför att det är viktigt att prata utifrån den ålder som barnet befinner sig i och att försöka ta reda på hur mycket hen vet.

– Om ett barn uttrycker oro och rädsla för klimatet, försök ta reda på mer. Vad är det du har hört? Det kan vara så att man har hört något i skolan och tolkar det som att världen kommer gå under om ett halvår. Då kan det vara bra att visa hur det egentligen ser ut.

Hon tycker inte att man ska ljuga eller försöka framställa läget som mer positivt än vad det är. Däremot kan det vara bra att lyfta att det finns väldigt många personer som forskar eller på olika sätt arbetar för att minska klimatförändringarna. Man kan också prata om vad man kan göra i den egna familjen.

– Det är väldigt jobbigt för barn om de har föräldrar som säger ”det här är viktigt” men sen fortsätter de ändå leva på ett ohållbart sätt. Det ställer barnet inför jobbiga situationer och minskar tilltron till vuxna.
När det gäller lite större barn och ungdomar rekommenderar hon också att man tipsar om olika miljöorganisationer som man kan engagera sig i, till exempel Fältbiologerna eller Fridays for Future.

Om vi på ena sidan har de med svår klimatångest så finns det ju på andra sidan de som inte ens tror på klimatförändringarna, hur ska man bemöta dem? Är det bäst att använda sakliga argument eller kan man göra på andra sätt?

– Om man träffar på en riktig klimatförnekare skulle jag släppa alla ambitioner på att försöka förändra den personen och definitivt inte lägga tid och kraft på att försöka argumentera sakligt, säger Frida Hylander.

Hon förklarar att klimatförnekare ofta är väldigt rigida i sina åsikter och att det oftast är ganska hopplöst att försöka förändra dem.

– Det beror på att klimatförnekande inte har att göra med brist på kunskap, det handlar om politiska åsikter och syn på samhället. Till exempel har klimatförnekare ofta en mer auktoritär och hierarkisk syn på samhället. Men det kan också vara så att man har köpt ett narrativ som har saluförts under många år av fossillobbyn.

Skam – inte långsiktigt hållbart

Istället för att lägga jättemycket energi på att påverka någon som ändå inte kommer att ändra sig menar hon att det är bättre att använda den energin till att få med sig de som är mer eller mindre neutrala, eller de som oroas över klimatförändringarna men som ändå är passiva.

Det har ju pratats mycket om flygskam till exempel, kan skam och skuldbeläggande vara effektiva metoder för att få människor att ändra sina beteenden?

– Man kan säga så här: skambeläggande är en jätteeffektiv metod för att få människor att göra saker för att slippa känna skam. Men nej, jag tycker inte vi ska jobba med skam som strategi i klimatfrågan. För även om det är en effektiv beteendereglerare så är det också en väldigt jobbig känsla.  Om vi ska bygga en rörelse för att förändra samhället mot något bättre så är det vanskligt att ha en rörelse där människor går runt och känner skam hela tiden. Det blir inte långsiktigt hållbart.

Frida Hylander menar också att det kan finnas en stor risk med att skambelägga andra eftersom det kan göra att folk allmänhet börjar förknippa skamkänslan med miljörörelsen och tänker ”där vill jag inte vara”.

– Vi vet att det redan i dag finns människor som avstår från att engagera sig i miljörörelsen för att de känner att de inte tillräckligt ”miljöbra”. Det kan handla om att man äter kött eller flyger eller shoppar ibland, och det här tänker jag är jättefarligt för ska vi åstadkomma förändring behöver vi verkligen ha med oss jättemånga människor.

En tredje orsak till att det är dumt att skambelägga andra som hon lyfter är att det kan vara svårt att på förhand veta hur människor kommer att reagera. Istället för att ändra på sitt beteende kan de bli så att de istället försöker dölja det menar hon. Som exempel lyfter hon när flygskam blev ett spritt begrepp och att en del då började ta bilder på när de tog tåget till flygplatsen, men inte på flyget.

– Man ändrade alltså inte sitt flygbeteende, men man smög med det.