Vätterns vanligtvis kalla vatten sluter sig om min kropp. Men vågorna som sköljer in denna tidiga morgon i juli är ljumma. Det är långgrunt. Sanden är len. Jag guppar som en kork i sällskap med den lilla andfamiljen, försöker slappna av, hitta lugn och harmoni. En mås skriker på avstånd. På den slingrande strandpromenaden passerar en morgontidig joggare. 

Så händer det plötsligt. Jag släpper efter och låter mig bäras, gungas, vaggas. Jag är inte ett med detta uråldriga vatten som slår in mot stranden, men så nära, så nära. Detta vatten har en gång vaggat mig i moderlivet, och ska i framtiden lösa upp min aska och låta mitt materiella jag förena sig med jord och hav, återgå i ett kretslopp – oberoende av tid och rum…

*

Det är den 19 juli och jag är i Vadstena för att delta när pilgrimsvandringen Walk for Future startar. Om några timmar ska deltagarna välsignas och börja gå. Själv ska jag ansluta framåt hösten och tanken är att vi ska vara framme i Glasgow dagarna innan COP26 startar i slutet av oktober. 

Jag tänker på mitt eget engagemang, hur det skiftat genom åren, hur jag själv förändrats, hur saker har mist sin attraktionskraft, hur viljan att förenkla, rensa bort allt onödigt för att nå min egen kärna, komma i kontakt med det som verkligen är jag, har blivit allt viktigare.

I Riders on the Storm, The climate crisis and the survival of being beskriver kväkaren, aktivisten och författaren Alastair McIntosh det läge vi befinner oss i. Men han diskuterar inte bara vetenskapliga förklaringar och åtgärder för att möta effekterna av de kriser vi ser allt tydligare tecken på. Han skriver också om lokal förankring, kulturell utveckling och inte minst andlig fördjupning som viktiga beståndsdelar att ta fasta på i mötet med de tillsynes oöverstigliga utmaningar vi har framför oss; 

”I examine what it takes to reconnect with the earth, with spiritual life and with one another. With soil, soul and society.” Det handlar om att återknyta kontakten med vårt ursprung, inse att vi har andliga, icke-materiella behov och att vi behöver varann. Det handlar om jorden, själen och samhället. 
Och kanske är det först när vi bli medvetna om att den omställning som måste ske inte primärt handlar om teknikbyten utan snarare om ett annat sätt att tänka, leva och förhålla sig till naturen och andra människor som vi på allvar börjar ana vidden av de utmaning vi står inför. 

Framtiden är onekligen hotfull, men öppnar samtidigt upp för nya möjligheter. Insikten att vi inte kan fortsätta som vi gjort hittills hjälper oss att ifrågasätta invanda föreställningar och bidrar i bästa fall till att vi blir mottagliga för att på allvar möta oss själva och ta till oss insikter om vad som egentligen är viktigt. Personligen tror jag att det snarast kommer att handla om att uppfylla våra mest grundläggande behov, för allt levande, inte om rymdexpeditioner för att kolonisera Mars. 

Att pilgrimsvandra kan förenklat sammanfattas med att ta ut en riktning och vandra mot ett geografiskt mål, ofta med andlig anknytning. Men mer än så. Det handlar minst lika mycket om mentala processer. Den fysiska vandringen hjälper oss att påbörja en inre resa, en upptäcktsfärd där vi kan göra oss mottagliga för nya tankar och reflektioner, ifrågasätta vår självbild såväl som vår uppfattning om hur världen är beskaffad, utmana våra föreställningar och ompröva vårt förhållningssätt till sånt som kanske tidigare framstått som självklart. 

Fram på förmiddagen den 19 juli lämnar pilgrimerna Vadstena och vandrar söderut. Men den inre resan har med största sannolikhet påbörjats långt dessförinnan, som en fråga, ett tvivel, en förunderlig tanke eller en begynnande övertygelse som måste få tid att prövas. 

Kanske är det först när vi skalat bort allt ovidkommande som vi förstår hur livets grundvillkor ser ut, att allt levande har ett värde i sig oavsett dess eventuella värde för människan. För sanningen är den att vi är helt beroende av den natur vi under århundraden försökt fjärma oss från. Men om vi vänder på resonemanget inser vi plötsligt att motsatsen inte gäller. Vi är helt beroende av en frisk natur och rent vatten för att överhuvudtaget kunna leva, men naturen är inte beroende av oss. 

Låt det sjunka in.