Vätterns vanligtvis kalla vatten sluter sig om min kropp. Men vågorna som sköljer in denna tidiga morgon i juli är ljumma. Det är långgrunt. Sanden är len. Jag guppar som en kork i sällskap med den lilla andfamiljen, försöker slappna av, hitta lugn och harmoni. En mås skriker på avstånd. På den slingrande strandpromenaden passerar en morgontidig joggare. 

Så händer det plötsligt. Jag släpper efter och låter mig bäras, gungas, vaggas. Jag är inte ett med detta uråldriga vatten som slår in mot stranden, men så nära, så nära. Detta vatten har en gång vaggat mig i moderlivet, och ska i framtiden lösa upp min aska och låta mitt materiella jag förena sig med jord och hav, återgå i ett kretslopp – oberoende av tid och rum…

*

Det är den 19 juli och jag är i Vadstena för att delta när pilgrimsvandringen Walk for Future startar. Om några timmar ska deltagarna välsignas och börja gå. Själv ska jag ansluta framåt hösten och tanken är att vi ska vara framme i Glasgow dagarna innan COP26 startar i slutet av oktober. 

Jag tänker på mitt eget engagemang, hur det skiftat genom åren, hur jag själv förändrats, hur saker har mist sin attraktionskraft, hur viljan att förenkla, rensa bort allt onödigt för att nå min egen kärna, komma i kontakt med det som verkligen är jag, har blivit allt viktigare.

I Riders on the Storm, The climate crisis and the survival of being beskriver kväkaren, aktivisten och författaren Alastair McIntosh det läge vi befinner oss i. Men han diskuterar inte bara vetenskapliga förklaringar och åtgärder för att möta effekterna av de kriser vi ser allt tydligare tecken på. Han skriver också om lokal förankring, kulturell utveckling och inte minst andlig fördjupning som viktiga beståndsdelar att ta fasta på i mötet med de tillsynes oöverstigliga utmaningar vi har framför oss; 

”I examine what it takes to reconnect with the earth, with spiritual life and with one another. With soil, soul and society.” Det handlar om att återknyta kontakten med vårt ursprung, inse att vi har andliga, icke-materiella behov och att vi behöver varann. Det handlar om jorden, själen och samhället. 
Och kanske är det först när vi bli medvetna om att den omställning som måste ske inte primärt handlar om teknikbyten utan snarare om ett annat sätt att tänka, leva och förhålla sig till naturen och andra människor som vi på allvar börjar ana vidden av de utmaning vi står inför. 

Framtiden är onekligen hotfull, men öppnar samtidigt upp för nya möjligheter. Insikten att vi inte kan fortsätta som vi gjort hittills hjälper oss att ifrågasätta invanda föreställningar och bidrar i bästa fall till att vi blir mottagliga för att på allvar möta oss själva och ta till oss insikter om vad som egentligen är viktigt. Personligen tror jag att det snarast kommer att handla om att uppfylla våra mest grundläggande behov, för allt levande, inte om rymdexpeditioner för att kolonisera Mars. 

Att pilgrimsvandra kan förenklat sammanfattas med att ta ut en riktning och vandra mot ett geografiskt mål, ofta med andlig anknytning. Men mer än så. Det handlar minst lika mycket om mentala processer. Den fysiska vandringen hjälper oss att påbörja en inre resa, en upptäcktsfärd där vi kan göra oss mottagliga för nya tankar och reflektioner, ifrågasätta vår självbild såväl som vår uppfattning om hur världen är beskaffad, utmana våra föreställningar och ompröva vårt förhållningssätt till sånt som kanske tidigare framstått som självklart. 

Fram på förmiddagen den 19 juli lämnar pilgrimerna Vadstena och vandrar söderut. Men den inre resan har med största sannolikhet påbörjats långt dessförinnan, som en fråga, ett tvivel, en förunderlig tanke eller en begynnande övertygelse som måste få tid att prövas. 

Kanske är det först när vi skalat bort allt ovidkommande som vi förstår hur livets grundvillkor ser ut, att allt levande har ett värde i sig oavsett dess eventuella värde för människan. För sanningen är den att vi är helt beroende av den natur vi under århundraden försökt fjärma oss från. Men om vi vänder på resonemanget inser vi plötsligt att motsatsen inte gäller. Vi är helt beroende av en frisk natur och rent vatten för att överhuvudtaget kunna leva, men naturen är inte beroende av oss. 

Låt det sjunka in.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.