Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Stefan Strömberg: Jag tycker att vi har en dubbelmoral i politiken

      Författaren och föreläsaren Stefan Strömberg, berättar för Elisabeth Ubbe om sin novell ”En ond saga” som vi också publicerar här nedan. I den målar han upp en bild av ett dystopiskt framtida Sverige, där ett…
    • Stefan Strömberg.
      Zoom

      Stefan Strömberg: Jag tycker att vi har en dubbelmoral i politiken

      Författaren och föreläsaren Stefan Strömberg, berättar för Elisabeth Ubbe om sin novell ”En ond saga” som vi också publicerar här nedan. I den målar han upp en bild av ett dystopiskt framtida Sverige, där ett parti till slut roffar åt sig all makt. 

      Hur kom det sig att du skrev den här novellen?

      – Jag skrev utifrån någon slags uppgivenhet, runt det politiska läget i Sverige. SD går framåt och de andra partierna nästan blundar. Istället för att ta det på allvar så låtsas man att man bekämpar dem men istället närmar man sig dem. Jag tycker att vi har en dubbelmoral i politiken och att vi andra blundar.

      – Det är också mycket prat om hårda tag hela tiden, istället för att bygga ett mjukt samhälle och tag tag i orsakerna till problemen vi har. Man kan kalla det plåsterpolitik.

      När skrev du den?

      – Jag skrev novellen 2018, nu tyckte jag att den börjar bli lite för sann. Jag kände att det här är nästan lite läskigt, därför ville jag publicera den nu. Jag vill att så många som möjligt ska få syn på vad det är som händer och jag försöker skriva så att man ska reflektera, att man ska få en aha-upplevelse och tänka till och se vad det är som pågår.

      Vad gör du framåt?

      – Jag har fler skrivprojekt på gång, bland annat ett som är hemlig, och så ska jag och Matilda (Thuresson, som han nyligen skrivit en bok tillsammans med, se faktaruta) ut och föreläsa. Det som driver mig och det jag arbetar för är: Global rättvisa, fred och en natur med mångfald i harmoni.

      Elisabeth Ubbe

      I Stefan Strömbergs novell har alla arkiv, all information, raderats
      I Stefan Strömbergs novell har alla arkiv, all information, raderats. Vad var det som hade hänt? Hur blev Sverige en diktatur? Foto: Joakim Roos/TT

      En ond saga om den svenska sömnen

      Det hände sig vid den tiden då det svenska folket vaknade upp efter att ha sovit så länge att ingen kunde säga hur lång tid som förflutit. Någon sa, hundra år. En annan, tvåhundra. En tredje tyckte att vi har väl alltid sovit, men honom sköt de ganska snart.

      Nej, ingen visste egentligen vilket år det var, även om det hände att man låtsades kontroll. Förgäves sökte man i den teknik man till alldeles nyss, eller var det också länge sedan, litat på. Trott på. Ja, snudd på tillbett. Allt var raderat. Det var som om allt börjat om från en uppdiktad början och inget annat någonsin existerat än det Helvete man nu hade att leva i.

      Jo, några mindes och visste att berätta. Det var äldre män och kvinnor som aldrig riktigt tagit till sig det här med nymodigheterna. Sådana som hånats och ansetts vara lite eljest. Inte galna. Inte dumma. Bara just annorlunda och annorlunda hade inte varit något som premierades när marknaden stöpte om mänskligheten att passa dess syften.

      De hade manat till försiktighet. Tänk om allt går förlorat. Tänk om en främmande makt eller en ondskefull regim kommer åt all lagrad information. Ja, ”tänk om”, hade de andra skrattat. Nu hade så skett.
      Men… När började alltihop? Och hur var det möjligt…

      Ja, det är sannerligen inte lätt att veta. Allt tycktes vara som vanligt. Visst stängdes det gränser och visst var det märkligt att landet efter alla år av fred inte var neutralt längre. Jo, ministrarna påstod att allt var vid det gamla, men de som orkade öppna ögonen en stund kunde förstås se att det var stormakten i väst som vi lutade oss mot och satte vår tilltro till. Och som numera bestämde, som de få kritiska som ännu hördes sa. Jag gjorde det av min godhet sa Emil i Lönneberga när han kysste lärarinnan på kinden så hon rodnade. Att Donald Trump hade samma motiv när han som president slöt avtal med Sverige var mindre troligt…

      Stängda gränser
      Stängda gränser. Foto: Lefteris Pitarakis/AP/TT

      De som tänkte efter mindes förstås valkampanjen. Den valkampanj som inte liknande någon annan. Det parti som nyss var näst intill förbjudet och åtminstone tämligen isolerat, var nu det vars ideologi, tidigare kallad ”rasistisk”, alla ville ta efter så mycket som möjligt. Pragmatiskt? Eller en verklig åsiktssvängning? Till att börja med var det inte någon som visste.

      Naturligtvis sa man det inte rakt ut, men allting andades hårdare tag. Stängda gränser, fler fängelser och ökad kontroll. Det var som om partierna tävlade om vilka som var strängast, vilka som skulle införa de hårdaste straffen, bygga flest fängelser och övervaka mest. Gemensamt för samtliga var att man inte var intresserade av orsaker, utan bara effekter. Att förebygga brottslighet så att man slapp fler anstalter tycktes inte någon bry sig om. Om det var för att det ansågs ”mjukt”, eller om det helt enkelt tog för lång tid i det system som helst ville se resultat innan ens ritningen var klar, är inte lätt att veta trots att det nu är ”efteråt”. Fattigdomen var för besvärlig att göra något åt. Hellre förbjöd de som bestämde tiggare så att man åtminstone slapp se eländet.

      Dessutom kunde kampen mot fattigdomen i förlängningen innebära sänkt materiell standard för de rika. Det insåg till och med de beslutsfattare som oftast inte såg längre än till nästa opinionsundersökning.

      Så kom då valet och med det, valresultatet…

      Först såg det ut som det inte skulle gå att bilda någon regering. Det talades om nyval och folk suckade. Men det gjorde ”folket” å andra sidan alltid nu för tiden. Suckade och låtsades som ingenting, som cynikerna sa med myndig stämma från sitt upphöjda oförstånd.

      Statsministern hävdade att han skulle fortsätta regera, men ingen lyssnade. Han var sorglig att se i sin ideologiska kostym som han vänt ut och in på så många gånger att den nu var alldeles nött och med all lyster borta.

      Vilja till makt
      Vilja till makt. Foto: Johan Jeppsson/TT

      Någon mindes den gamla informationen om att det nu fanns stereoljud i TV- apparaterna. ”Min röst ska nu komma från en obestämd plats i rummet.” Det var inte många som kom ihåg denna en gång häpnadsväckande innovation, men alla skrattade likaväl igenkännande. Ingen visste längre vad han tyckte och tänkte, men han ville visst väldigt gärna sälja militär utrustning till den som var beredd att betala.

      Några höjde på ögonbrynen när diktaturer fick fortsätta att köpa ”bomber och granater”, eller när vapensystem såldes till Filippinerna, där presidenten inte – som brukligt är – sa att han skulle bekämpa brottsligheten utan att han skulle utrota brottslingarna (alltså döda).

      Till slut kom då den stora, för att inte säga gigantiska överraskningen: M, KD och SD lyckades förena sig i vad som mest tycktes vara en vilja till makt och moderatledaren utropade sig till valets segerherre. Nu ska nya tider komma, lovade han oblygt där han stod och pöste över i talarstolen. Det gjorde det. Nästan per omgående, men inte som han tänkt sig. Eller… Kanske var det precis så här han ville att det skulle gå.

      När de första åtgärderna om helt stängda gränser för flyktingar och massiva utvisningar, tillsammans med taggtrådsinneslutna läger för de som inte fogar sig efter de nya direktiven tillkännages, avgår ledaren för det parti som säger sig stå för de kristna idealen. Precis som det miljövänliga alternativet i den förra regeringen snart blev varse, inser hon att hon överhuvudtaget inte har något att säga till om. Visst, hon slipper böneutropen, men till vilket pris. En partiledare som värnar om familjen med ena handen, kan inte förvägra barn att återförenas med sina föräldrar med den andra, säger hon inte så lite bittert och försvinner ut ur politiken och börjar istället ägna sig åt fastighetsaffärer.

      Socialdemokraterna splittras och ur den stridsrök som måste komma till slut, uppstår nu två nya partier. Ingen är förvånad mer än möjligen den förre försvarsministern som synts mumlande en smula hotfullt i Kungsträdgården att han minsann känner Donald Trump.

      Den ena falangen ställer sig, först försiktigt sedan allt tydligare, bakom regeringens hårdare tag.

      Ledare för denna falang blir lite otippat den förre statsministern som alla antog skulle få ett toppjobb inom vapenindustrin. Han säger sig dock vara redo att ”vända blad” och när han sedan för in handen under kavajen och lägger den på hjärtat, är det svårt att avgöra om han tror sig vara vår monark eller självaste Napoleon. Att han så snart som möjligt vill ingå i en regering är dock uppenbart. Hans röst hörs, för en tid, ”överallt i rummet”…

      Det sovande folket
      Det sovande folket. Foto: Vidar Ruud/NTB/TT

      Lite i skymundan söker sig den andra delen av socialdemokratin mot samarbete med liberalerna och centern som för en tynande tillvaro i den skugga som väljarna tilldömt dem.

      Det enda som förenar dessa tre partier är att de till skillnad mot de övriga tycker att det var bättre förr, men eftersom det sovande folket inte minns detta ”förr” är deras kamp för att synas i det närmaste hopplös.

      I ledningen för denna grupp socialdemokrater hamnar närmast ofrivilligt den äldre man som visat sig vara den ende från det gamla partiet, som samtidigt känt till något om hur Sverige förr agerade utrikespolitiskt och som kunnat dra slutsatser av detta som har med neutralitet och solidaritet att göra. Två ord som sägs göra den förre statsministern en smula oförstående när de används i hans närhet.

      Sverigedemokraterna tycker som vanligt att inget annat än Sverige är gott nog.

      Och till slut är det över. Moderaterna lämnar regeringen som nu bara består av två partier, men som ändå kan fortsätta tack vare att den ena halvan av socialdemokraterna stödjer dem. Mot löftet att ”få vara med”, om än bara ack så lite.

      På ett närmast kuppartat vis får man igenom att Miljöpartiet och Vänstern ska förbjudas och det med omedelbar verkan. En censurmyndighet inrättas som har till huvudsaklig uppgift att stoppa det mesta som Centern, Liberalerna och den ena halvan av Socialdemokraterna vill föra ut till det, om inte alltid sovande, så åtminstone avdomnade folket.

      Den stackare som haft det tvivelaktiga nöjet att utifrån bevittna det som ägt rum i det land som en gång för inte alls länge sedan kallats förebild och, i många stycken, också var det, förundras och förfäras över hur snabbt något så gott kunde bli till något så ont.

      Ändå var det som om invånarna i landet inte märkte hur verkligheten ändrade skepnad och historien skrevs om och det man nu, trots allt, noterade struntade man i och fortsatte att prata regn, bensinpriser och ludd i tvättstugans torktumlare. Reagerade man någon gång så var det när en politiker, alldeles oavsett parti, lovade mer pengar i plånboken.

      Verkligheten ändrar skepnad
      Verkligheten ändrar skepnad. Foto: Fredrik Sandberg/TT

      Visst, det protesterades vid något enstaka tillfälle. Som när det blev tillåtet med böneutrop. Störande, sa man och försökte se ut som om man värnade något annat än sin egen inskränkthet. Att reklamavbrotten på många av tv-kanalerna gjorde alltfler program till små öar som då och då dök upp i den kommersiella sörjan hade man sedan länge vant sig vid. Och, förresten, vad spelade det för roll, för det mesta somnade man ju ändå i den billiga tv-soffa som sannolikt tillverkats av barnarbetare i ett land långt borta, och på ett vis som förkortade vårt jordklots möjligheter att överleva människans dumhet ytterligare. Men det struntade man i precis lika mycket som man struntade i allt annat.

      Nå hur gick det då sedan? Vaknade människorna i det land som en gång var gott upp ur sömnen. Alla sagor ska ju av tradition börja med ”det var en gång”, även om just den här har en mer biblisk inledning, för att sedan, på bokens sista blad, sluta lyckligt.

      Om det ändå hade varit så väl. I det här landet, i den här sagan, fortsatte det bara utför tills det inte längre fanns något papper kvar att skriva på. Militären började patrullera på gatorna. Alltfler som sa fel saker hamnade i läger, om de inte bara försvann. Till slut fick också Kristdemokraterna nog, flydde landet och bildade en församling i Norge som de kallade ”De enda sant svikna”.
      Nu regerade Sverigedemokraterna ensamma. Fortfarande med stöd av den delen av Socialdemokraterna som tyckte det var viktigare med lag och ordning än med demokrati.

      Sverigedemokraternas ledare försäkrade sig om militärens, polisens och fackföreningarnas stöd. Sedan upplöste han riksdagen och utropade sig till enväldig regeringschef med all makt samlad hos honom. Det senaste som hördes är att han blickade ut genom fönstret och utbrast något i stil med: Är inte Sverige lite litet?

      Ja, så slutar den onda sagan om Sverige och det sovande folket. Nu var Sverige en diktatur. Och nu… Nu vaknade folket, men det är en annan saga som hör framtiden till och vi får sannerligen hoppas att den har ett bättre slut än den här.

      Om författaren

      Stefan Strömberg har skrivit novellen ”En ond saga”
      Bor: Dalarna
      Ålder: 59
      Gör: Författare föreläsare
      Hemsida: www.latinamerikautveckling.se

      Mer av Stefan Strömberg

      Stefan Strömberg har skrivit ett drygt tiotal böcker varav de senaste är:
      ”Dalarna – Påskön, tur utan retur” (2020). Boken är en tankebok med ett filosofiskt anslag, och rör sig runt en inre och yttre resa om att resa.
      ”Bruten tid – Om att vara ung och hjärnskadad” (2021). Boken är skriven tillsammans med Matilda Thuresson, som råkade ut för en olycka när hon var tretton och berättelsen handlar om henne.
      Böckerna finns i näthandlar, på Storytel, på Stefan Strömbergs hemsida och på bibliotek.

  • Energi