Den här texten är en replik på Valdemar Möllers ledare i LFT #243.
DEBATT. Valdemar Möllers ledare om befolkning, konsumtion och miljö där han bland annat hänvisar till min debattartikel i Aftonbladet består huvudsakligen av förnuftiga synpunkter som jag själv skulle kunna skriva under på. Möller förvränger dock min argumentation på några viktiga punkter och detta kräver ett klargörande.
I korthet gick min argumentation ut på att utöver tekniska åtgärder för att byta till icke-fossila energikällor och öka energieffektiviteten behöver vi även både minska Jordens befolkning och den genomsnittliga konsumtionen per person. Därtill nämnde jag att konsumtionsminskningen främst måste falla på de rika i världen eftersom de fattigaste i världen har så låg konsumtion att de inte kan minska den särskilt mycket. Jag betonade att åtgärder för att minska barnafödandet måste bygga på frivillighet och ekonomiska incitament – alltså inga tvång eller förbud. Jag lade även fram ett förslag om ”omvänt barnbidrag” för kvinnor som föder inga eller bara ett barn – vilket någon redaktör satte i själva rubriken till artikeln trots att det snarast var en mindre detalj i ett mycket bredare resonemang. Själv hade jag föreslagit rubriken ”Vi måste bli färre människor och konsumera mindre”, vilken bättre speglade artikelns innehåll.
Detta till trots menar Möller att jag gör felsteget att inte koppla samman konsumtionsökningen med befolkningsökningen, eftersom mitt förslag om ”omvänt barnbidrag” endast är inriktat på att minska befolkningen. Jag erkänner att jag inte lade fram något lika konkret förslag om hur vi ska göra för att åstadkomma den ”historiskt unika utjämning av klyftorna mellan fattiga och rika” jag konstaterade är nödvändig. Redan för 173 år sedan lade två herrar vid namn Marx och Engels fram ett förslag för att göra ungefär detta, ”Det kommunistiska manifestet”, men alla försök att tillämpa det i praktiken har sedan endast lett tyranni och misär, så den vägen lönar det sig inte att pröva igen. Tyvärr har jag själv inte (ännu) fått en sådan snilleblixt att jag kan tala om exakt hur vi ska gå tillväga, så jag lät det räcka med att påpeka nödvändigheten av en sådan utjämning. Resten kan förhoppningsvis också många andra kloka hjärnor framöver hjälpa till med.
Det förvånar också att Möller kallar förslaget om omvänt barnbidrag för ett ”stort ingrepp i människors frihet” och till och med ett ”indirekt tvångsmedel”. Med den logiken skulle även det nuvarande barnbidraget i Sverige vara ett sådant, som indirekt ”tvingar” folk att skaffa barn – för att inte tala om flerbarnstillägget. Naturligtvis är det inte så. Hela vitsen med förslaget var uttryckligen att det skulle bygga på frivillighet. Innan man sjösätter ett sådant bidragssystem måste man sen naturligtvis noga tänka igenom alla potentiella perversa effekter det skulle kunna få, och bygga in mekanismer för att undvika dem. Möllers spekulationer om att fattiga kvinnor skulle tvingas till sterilisering av sina makar finner jag dock osannolika – ett sådant bidrag skulle ju tvärtom stärka kvinnans oberoende och minska nödvändigheten att av ekonomiska skäl gifta sig med en skitstövel till man.
Anders Sirén, docent i förnybara naturresursers geografi
