Frågan om överbefolkning är återigen på tapeten. I ett debattinlägg i Aftonbladet skriver docenten i geografi Anders Sirén att Världssamfundet borde börja betala kvinnor som föder inga eller max ett barn för att på så sätt råda bot på överbefolkningen i världen. 

I en annan artikel i DN menar journalisten Augustin Erba tvärtom att myten om överbefolkning är kraftigt överdriven. Han pekar på att befolkningen i många av världens rikare länder faktiskt sjunker och att många regeringar försöker skapa incitament för att få invånarna att skaffa fler barn. Detta bland annat för att inte riskera arbetsbrist i viktiga sektorer.

Båda har vissa poänger, men det finns också stora luckor i bådas resonemang. Att överbefolkningen är ett problem handlar framförallt om att människor i stora delar av världen lever på ett sätt som är långt ifrån hållbart. Vi svenskar (liksom övriga Norden, USA, Kanada, Australien med flera) lever till exempel som om vi hade mer än fyra jordklot, medan många länder i Afrika ligger på en betydligt hållbarare nivå. 

I en uppmärksammad rapport i The Lancet i fjol drog forskare slutsatsen att befolkningsutvecklingen i världen kommer gå långsammare än vad man hittills trott. År 2100 kommer befolkningen i 183 av världens 195 länder ha minskat enligt rapporten. Detta beror enligt forskarna på att betydligt fler kvinnor kommer få bättre tillgång till preventivmedel och hög utbildning och därmed kommer de också att föda färre barn. Men detta är förstås en spekulation, medan rapporten i The Lancet säger att vi kommer vara 8,8 miljarder människor år 2100 (alltså ungefär en miljard fler än i dag) tror till exempel FN att vi kommer vara runt 10,5 miljarder.

Även om befolkningsökningen inte sker i samma takt som man tidigare trott så är det lätt att se att den ändå är ett problem så länge vi upprätthåller vår nuvarande konsumtionsnivå. Augustin Erba varnar i sin text för att “myten om överbefolkning” gör att vi börjar se människor som problem istället för som någonting värdefullt och att det i förlängningen leder till att vi till exempel tycker att det är okej att låta människor drunkna på Medelhavet. Det är en viktig invändning. Historiskt sett, och även på senare tid, har befolkningsfrågan ofta fått rasistiska förtecken – många menar till exempel att det är “dom där borta” (oftast i Afrika) som borde skaffa färre barn och flera högerextremister refererar gärna till 1700-talsekonomen Thomas Malthus idéer om överbefolkning. Men samtidigt blundar Erba för faktumet att varje människa trots allt tär mer på jordens resurser. 

Anders Sirén å sin sida gör felsteget att han inte kopplar samman vår konsumtionsnivå med befolkningsökningen. Han skriver visserligen att vi både behöver minska vår konsumtion och bli färre människor, men hans förslag om ett “omvänt barnbidrag” är bara inriktat på att minska befolkningen. Det finns därtill åtskilliga andra problem med förslaget, inte minst är det ett stort ingrepp i människors frihet och det finns en stor risk att fattiga kvinnor skulle sterilisera sig – eller kanske tvingas till sterilisering av sina makar – om det fanns ekonomiska incitament. 

Det är svårt att säga var gränsen går för hur många människor vi kan vara på jorden utan att belasta den för hårt. Men klart är i alla fall att ju bättre vi blir på att hushålla med jordens resurser och att inte producera och konsumera mer än vad som är absolut nödvändigt desto fler kan vi vara. Därför borde vi lägga så mycket fokus vi kan på detta. Det finns förstås en överhängande risk för att de allra flesta inte kommer vilja göra avkall på sina nuvarande konsumtionsvanor, samtidigt som befolkningen i de fattigare delarna av världen i takt med en högre levnadsstandard kommer att öka sin konsumtion.

Så länge det ser ut så kommer befolkningsökningen fortsätta att vara ett problem. Men det är inte ett problem som vi kan lösa med tvång eller med indirekta tvångsmedel, som i Anders Siréns förslag. Det vi bör göra är istället att fortsätta arbeta för att utjämna orättvisorna i världen och att ge alla människor bättre tillgång till preventivmedel och utbildning. På så sätt kan vi både skapa bättre förutsättningar för jorden och för alla oss människor som bor på den.