Bo Ekman grundade stiftelsen Tällberg för 40 år sedan. Målet var att skapa en mötesplats för att söka nya lösningar och vägar för framtiden. Under våren skrev han en kulturdebatt där han ifrågasätter både hållbarhetsbegreppet och tanken om naturens cirkularitet. LFT har pratat med honom.
Vad var din idé med Tällbergsstiftelsen, när du startade den 1981?
– Jag ville få till stånd en mötesplats som var helt öppen och vars intresse var att söka. Idén fick jag eftersom jag var så trött på alla internationella mötesplatser som bara betjänade specifika intressen, som specifika företag och särskilda politiska intressen.
Blev det som du tänkte dig?
– Eftersom jag inte hade något ändamål eller ambition att det skulle bli någonting uttalat så har stiftelsen fyllt sin funktion. Jag tror inte att evolutionen har något syfte eller ändamål så jag tänker att det är lika så bra att anpassa sig till det. Människan har hittat på det där med att man ska ha mål och vara rationell men samtidigt är hon den enda varelse som har mål som går bortanför henne själv och dessa ställer till en massa oreda i naturen.
Vad är det viktigaste du har med dig från åren med stiftelsen?
– Att så många människor har blivit berörda och inspirerade av varandra utan att det ska omsättas i handling varken kommersiellt eller annan. Stiftelsen har haft existentiella under- och övertoner och kulturen, musik, dikter, arkitektur, har spelat väldigt stor roll från allra första början.
Vad innebär det för dig personligen att du, som du skriver i texten, har varit på så många platser och själv bevittnat klimatförändringarna?
– Jag har i och för sig vetenskaplig utbildning och där känner jag till hur de vetenskapliga abstraktionerna kommer till, men det räckte inte för mig utan jag ville känna med syn och hörsel och känsel vad klimatförändringar faktiskt är för någonting. Det var enormt lärorikt. Klimatet och klimatförändringarna är större än vi. Det var som att naturen sa till mig: Passa dig!
– Vare sig jag var i Arktis, på Grönland, i Amazonas eller i öknar, var det samma budskap överallt. Det som behövs för att stoppa klimatförändringar, är att förändra människans natur, det människan gör mot sig själv, mot varandra och mot naturen. Människan är bokstavligen livsfarlig.
Hur hanterar du dina insikter i klimatfrågan?
– Jag känner sorg. Jag är sorgsen över att det inte går att förändra, jag tror inte det. Min känsla är att vi inte lär oss. Att vår förmåga att hantera konsekvensanalyser är urusel. Det gör att jag inte längre är särskilt hoppfull. Men det finns ju också goda krafter, människor som faktiskt vågar göra det de säger och som menar det de säger.
– Jag önskar att vi kunde ge svaret på frågan: men vart ska de då ta vägen, de 80 miljoner flyktingarna som finns idag, vart ska de ta vägen? Klimatförändringarna kommer att göra att de 80 blir många hundra miljoner, det klarar inte vårt system. Den politik som nu genomförs är oerhört kortsiktig och den som borde genomföras, den finns inte. Jag har en dröm; att man genomför något så totalt orealistiskt som att alla människor skulle ha lika värde, att alla ska ha rätt att leva, rätten till rättvisa och rätten till att kunna få mat och bo tryggt.
Kulturdebatten har tidigare publicerats i Dagens Nyheter.
