Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Håpets Höns – resilienskollegor i ovärderligt samarbete för omställning

      Samarbetet mellan kvinnorna, resilienskollegorna, i det som några i gruppen kallar Håpets Höns började i november 2014. När de berättar om sitt arbete och samarbete växer en berättelse om att arbeta med permakulturdesign praktiskt, konkret…
    • Zoom

      Håpets Höns – resilienskollegor i ovärderligt samarbete för omställning

      Samarbetet mellan kvinnorna, resilienskollegorna, i det som några i gruppen kallar Håpets Höns började i november 2014. När de berättar om sitt arbete och samarbete växer en berättelse om att arbeta med permakulturdesign praktiskt, konkret och med en djup känslomässig klangbotten fram. Det är en erfarenhet de vill sprida vidare.

      Oavsett vilket namn som används är det, som den löst sammansatta men samtidigt extremt tajta gruppen, gör både viktigt, hoppfullt och något att ta på allvar. En av gruppens medlemmar; Pella Thiel säger:

      – Det här är ett sätt att samarbeta som vi hoppas kan spridas vidare.

      Arbetet och samarbetet handlar om livsavgörande beslut och processen som gruppen har utvecklat tillsammans är speciell. Det handlar om en process där alla delar av hållbarhet tas i beaktande, de sociala, emotionella och praktiska liksom relationen till natur, klimat och djur, för den eller de personer och plats som gruppen arbetar med.

      För resilienskollegorna i Håpets Höns började det mångåriga samarbetet när Ylva Lundin och hennes man Jonas, nästan motvilligt, enligt deras blogg, köpte en gård.

      Utdrag ur bloggen:
      Begreppet Peak Oil ställde hela vår världsbild på huvudet och vi insåg att det här var något som skulle få konsekvenser för hela vårt samhälle. Ingen mår bra av känslan av att ingenting göra så de första saker vi gjorde var att skaffa en mindre bil, sätta in en täljstenskamin och köpa en bit skog för att kunna säkra vår värmeförsörjning.

      Vi läste och pratade och var ganska vilsna eftersom vi inte hittade några andra som var beredda att ifrågasätta sin livsstil. Vi hade redan innan många miljömedvetna vänner som funderade utifrån att minska sina koldioxidutsläpp men få som ville förändra sitt sätt att leva i grunden. I ärlighetens namn så ville vi nog inte heller det. Vi famlade oss fram och försökte inrätta vårt radhusliv så att vi skulle kunna klara oss med mindre fossil energi.

      Ju mer vi läste och diskuterade desto klarare blev det för oss att vi bara höll på med kosmetiska lösningar. Vårt samhälle är  fossilberoende långt bortom att använda bensin och diesel. Inget vi köper i någon affär är oberoende av fossil energi. Mat odlas med hjälp av dieseldrivna traktorer, konstgödsel och bekämpningsmedel tillverkas av fossil energi, förpackningar, transporter – ja allt vi konsumerar är fossilberoende.

      När den insikten började trilla ner hos oss insåg vi att vi skulle behöva lära oss att odla vår egen mat. Vi började med att odla upp sandlådan som barnen växt ur. Det gav oss ungefär tre kvadratmeters odlingsyta men inte många kilo mat.

      Därför skaffade vi så småningom en kolonilott tillsammans med några vänner.
      Vi lärde oss att odla och gick på alla föreläsningar vi kunde hitta samt läste allt vi kom över. Jonas gick en biodlingskurs och vi skaffade våra första bikupor. Fortfarande var tanken att bo kvar i vårt radhus. Vi älskade det livet.

      Östängs gård där Ylva Lundin och hennes familj bor. Foto: Privat.

      Gårdsköpet blev startpunkt för samarbetet

      Ändå blev det efter ett moget övervägande en gård. Men eftersom de är stadsbor från början kände de att de ville ha hjälp.

      – När vi köpte vår gård insåg vi att vi skulle kunna tänka helt fel, så vi ville ha tankehjälp när det gäller verksamhet och uppbyggnad av gården, säger Ylva Lundin.

      De började fundera på vilka skulle de vilja ha med i sin tankeprocess.

      – Helena, Susanne och Pella var alla med när vi gick på vår permakulturkurs i Ankhult och vi frågade om de ville komma till oss en helg.

      Så blev det. En fredag kom Helena von Bothmer, Susanne Nymöller och Pella Thiel till gården. Det blev första stegen i ett samarbete och utbyte som nu pågått i snart sju år. När de alla var samlade på gården berättade Jonas och Ylva vad de ville ha ut av den kommande helgens arbete. Sedan gav de besökarna alla kartor och underlag för det de hade tänkt och planerat.

      Därefter fick inte Ylva och Jonas vara med utan Helena, Pella och Susanne gick runt och tittade, funderade, resonerade och planerade.

      – På söndagen innan de åkte hem presenterade de sin skiss för oss med kartor, listor och tankar. Dessa hänger fortfarande på vårt kontor, säger Ylva.

      På kontoret på Östängs gård hänger fortfarande de förslag från den första helgen med resilienskollegorna . Foto: Privat

      Mycket av det som de tre, då nyblivna, resilienskollegorna la fram är genomfört precis som de föreslog. En del ratades helt och en del av det genomförde Ylva och Jonas, men med lite ändringar.

      Gruppsammansättningen gjorde Ylva Lundin med utgångspunkt i de olika personernas bakgrund och deras respektive kunskaper. 

         – Susanne i Skåne är bra på djur. Helena på Koster kan det här med odling och Pella ville jag ha med för att hon tänker i större ekosystemtänkande, plus att jag trodde att vi alla kunde fungera ihop socialt. Jag hade inte så mycket att komma med i början, men nu har jag ju det, nu är jag den som odlar mest, säger hon.

      Vill locka fram det innersta

      Sedan starten hos Ylva Lundin har gruppen fortsatt samarbeta med varandra, under en arbetshelg med permakulturdesign per år där de besöker varandras gårdar i tur och ordning. Det gruppen försöker locka fram ur den gårdsägare de är hos, är vad de egentligen vill innerst inne. Ibland gör det att deras designförslag blir radikalt.

      – På en plats där vi har varit var ett av förslagen: stäng ner hela verksamheten. Det hade de inte ens vågat närma sig innan dess, säger Ylva Lundin.

      På ett annat ställe visste inte ägarna vad de ville, bara att en förändring behövdes.

      – Det handlar om att hitta det som inte sägs, att hitta de innersta tankarna och drömmarna. Vi går ganska djupt, säger hon.

      Under de tre dagar gruppen är på plats gör de en design utifrån en genomgripande belysning av situationen, stället och vad de boende önskar. Ibland innebär det till och med att deras förslag blir att totalt ändra inriktning.

      En djupgående process

      Det handlar om en genomgripande process, inte sällan med frågor som kan vara både svårhanterliga och känsliga på olika sätt, därför krävs det tillit och respekt i arbetet. Ylva Lundin förtydligar att det handlar om att ha en resilient verksamhet och liv som helhet.

      Det täta samarbetet i gruppen bygger på vars och ens unika kunskap samt ärlighet, tillit och respekt i samarbetet. Foto: Privat

      Från konkreta saker om hur man ska få sin verksamhet att fungera som man vill, exempelvis med odlingar, till att rita kartor för att kanske hitta bästa stället för en lähäck eller fundera ut var ett kylrum bäst placeras. Eller hur man kan göra om man vill ha in fler människor på gården och hur man bäst gör för att få dem att känna sig välkomna. Och inte minst de sociala bitarna.

      – På vissa platser har det handlat om att hantera den sociala interaktionen på platsen mer än om att rita kartor, som det främst var för min och Jonas del. Under åren har det mer och mer kommit att handla om hur människor som bor på platsen ska kunna samverka, säger hon.

      Under själva designarbetet får inte de som bor på gården vara delaktiga eftersom de då skulle styra för mycket. Istället servar de med fika och lunch.
        
      – På en del ställen har vi sett att det finns vissa saker som inte är resilienta och då måste vi ha ganska djupa diskussioner, säger Ylva och beskriver att om den det gäller är med i rummet så kanske den går i svaromål, något som hindrar processen.

      Frågorna stöts och blöts på djupet

      Frågorna måste stötas och blötas för att hitta förslag till lösningar som är resilienta. Några gånger har gruppen tagit till djupintervjuer med den eller de som bor på platsen för att kunna klarlägga och belysa det som behövs.

         – När vi gör en presentation är det ganska färdigtänkt, men ofta tänker den som bor på stället; oj, nej, hjälp! I alla fall till vissa delar, säger hon.

      Helena von Bothmer  (till höger) presenterar ett av gruppens förslag. Foto: privat

      Det är lätt att inse att den här typen av process, som på djupet tittar in i någon annans liv och leverne, skulle kunna skapa slitningar och konflikter. Men efter att gruppen har presenterar sitt förslag till design åker de och kommer inte tillbaka på fem år, utan att på något sätt kontrollera vad de boende bestämmer sig för att ta till sig av förslagen.

      – Jag tror inte vi har varit på en plats där det inte har blivit någon förändring säger Ylva Lundin och fortsätter:

      – Man blottar sig för varandra och lägger sin verksamhet och sitt liv i händerna på några andra. De som är med i gruppen är kvar och efter såhär många år finns det enorm tilltro i det här gänget.

      Mellan träffarna pratas resilienskollegorna vid ibland, även om de inte har tät kontakt. Ylva Lundin beskriver att det finns en viktig skillnad för henne mellan detta och andra sammanhang där hon också ingår.

      – Om man tittar på resiliens som begrepp så är det oftast motsatsen till ekonomisk effektivitet så det innebär att du har ganska svårt att få råd i sådana här frågor från andra organisationer, för de vill ofta ha ökade intäkter. Den tanken blir sårbar, inte resilient. I den här gruppen ska det funka socialt och miljömässigt, delarna är extremt sammanvävda. Om jag inte håller kroppsligt så håller jag inte mentalt och då håller inte verksamheten, säger hon.

      Ylva Lundin sammanfattar att det är just resiliens i livet som helhet och på alla nivåer som är styrkan i permakulturs designtanke. Och gruppen, resilienskollegorna är ovärderliga för henne:

      – De betyder skitmycket. Varje gång vi träffas lär jag mig något nytt och varje vinter har man något att se fram emot, att bli omhändertagen av och få umgås med människor som man har ett utbyte av. Det är fint att ha dem i mitt liv, jag vet att de finns där om jag behöver det.

      Läs även om vad medlemmarna i gruppen berättar om vad samarbetet betyder för dem.

      Du kan läsa mer om omställningsarbetet på Östängsgård här: www.östängsgård.se

    • Vad betyder resilienssamarbetet för dig?

      LFT frågade några av medlemmarna i Håpets Höns vad samarbetet betyder för dem.