Det är dags för talmannen Andreas Norlén att langa fram kakfaten igen. Nya talmansrundor stundar nämligen, meddelade Stefan Löfven på måndagsförmiddagen. I övrigt var det inte mycket nytt som han presenterade på presskonferensen. Han talade återigen om att göra ”det bästa för Sverige” och kastade återigen skulden på det uppkomna läget på Vänsterpartiet, som enligt honom har ”lierat sig med högerextremisterna” för att de velat stoppa ett förslag som de tycker är urdåligt.

Att Löfven trots det extremt låsta läget ändå tycker att det är värt ett försök med talmansrundor skulle kunna tyda på att något har hänt bakom kulisserna som gör att han tror att det finns möjlighet att utifrån det nuvarande parlamentariska läget få ihop en ny vänster-mitten-koalition. Men mer sannolikt tror jag är att han inte vill vara den som får skulden för att ha slungat landet in i ett extraval. Om talmannen nu gör några försök men misslyckas och det ändå blir extraval så skulle ”skulden” i alla fall bli mer jämnt fördelad mellan partierna. 

Det har nämligen blivit någon slags politisk sanning den senaste veckan att det värsta som kan hända är ett extraval. Och ja, visserligen skulle det kosta en del pengar som vi kan göra något bättre för och det kommer också – om restriktionerna fortfarande hänger kvar – ta väldigt mycket resurser i anspråk. Men givet det låsta läget undrar jag om inte ett extraval ändå hade varit det vettigaste och, inte minst, mest demokratiska alternativet. Flera partier har trots allt gjort stora förflyttningar sedan valet 2018 och därför vore det rimligt att väljarna fick chansen att säga sitt om hur de ser på partierna i dag. 

Det är många som den senaste veckan har anklagat Annie Lööf för att hon vägrar välja sida och ta ställning, underförstått att det bara finns två sidor. Men varför skulle hon egentligen göra det? Ser man till Centerpartiets ideologi så ligger de väldigt långt ifrån SD när det gäller frihetliga frågor och väldigt långt ifrån V när det gäller ekonomisk politik. Visserligen tycker en majoritet av centerväljarna att någon form av samarbete med V, som de flesta ändå ser som ett demokratiskt parti, är bättre än ett samarbete med högerextremister – men för många är det nog verkligen ett val mellan pest och kolera. 

Det finns dock ett annat alternativ än att tvinga in något parti i ett block där det inte hör hemma och det är att regeringen, precis som riksdagen var proportionerlig. Det system vi har i dag där riksdagen röstar fram statsministern som i sin tur utser regering är både omständligt och föga demokratiskt. Ett bättre system hade varit att alla partier fick ingå i regeringen, men att antalet ministerposter fördelades efter valresultatet och att alla tunga frågor avgjorde genom röstning. Det hade inneburit ett givande och tagande från alla partier, men också att alla partier skulle få ökade möjligheter att få genomslag för åtminstone en del av sin politik. 

”Det skulle aldrig fungera, det måste finnas en tydlig linje i regeringens politik”, kanske ett motargument mot detta lyder. Men frågan är om det inte är bättre med en skuta som styr åt lite olika håll än en som kör på i expressfart åt ett håll i fyra år för att sedan tvärt vända riktning och styra åt motsatta hållet? Eller för den delen en som fortsätter åt samma håll i femtio år men där hälften av befolkningen inte har fått påverka riktningen (så som var fallet med Socialdemokraterna under folkhemstiden). Dessutom fungerar det i många andra sammanhang, exempelvis kommunstyrelser, så varför skulle inte en regering kunna fungera på det sättet? 

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, lyder första meningen i regeringsformen. Men i verkligheten är folket ganska långt från att få bestämma hur landet ska styras, det avgörs istället i förhandlingar bakom stängda dörrar. Med en proportionell regering så hade den meningen blivit åtminstone något lite sannare.