Radar

”Regeringskrisen kan föra med sig nåt positivt”

Enligt Björn Forsberg ser vi ingen verklig omställningsagenda från något av riksdagspartierna idag.

I måndags förlorade statsminister Stefan Löfven (S) misstroendeomröstningen i riksdagen. Nu står han inför två alternativ: att avgå eller att utlysa extra val. Vad innebär regeringskrisen för omställningsarbetet och klimatfrågorna? LFT pratade med Björn Forsberg, omställningsforskare och statsvetare.

– Politisk oordning är inte bra för någon politik eller samhällsområde. Om det blir nyval och en ny regering som bara får några månader på sig att arbeta innan nästa val, kommer de inte att få mycket uträttat, vare sig på klimatområdet eller andra områden, säger Björn Forsberg.

Men ser man till den större bilden menar han att den omställning som regeringen driver inte är någon verklig omställning.

– Vi ser mer och mer en politisk ”omställningsagenda” som går ut på att upprätthålla ett ohållbart system och konsumtionssamhälle. Det är en ekomodernistisk linje som pågått länge, där fokus ligger på tekniska lösningar som innebär att vi ska kunna fortsätta leva som nu, och så kallar man det för omställning.

Tillbakagång med Dagostar

Några exempel han nämner är gruvverksamheten i mer massiv skala, det ökade trycket på skogen för att kunna framställa mer biodrivmedel på bekostnad av biologisk mångfald och utbyggnaden av vindkraftsparker, som han ser som problematisk.

– Egentligen ser vi ingen verklig omställningsagenda från något av riksdagspartierna idag. Det är väldigt tragiskt. V hade mer progressiva ansatser för några år sedan men med Dadgostar, som har ett perspektiv som mer tillhör industrivänstern, ser vi en liten tillbakagång på klimatområdet.

Enligt Björn Forsberg är det framförallt gräsrötterna som driver omställningen.

– Det sker underifrån. Det farliga är när man tillägnat sig ordet omställning i den nationella politiken utan att mena omställning.

Björn Forsberg, statsvetare och omställningsforskare
Björn Forsberg, statsvetare och omställningsforskare. Foto: Mia Svensson

Menar du att man lurar väljarna då?

– Ja, om man med omställning menar business as usual lurar man i väljarna att vi kommer att klara det här utan att vi i grunden omprövar någonting. På ett generellt plan säger man att klimatfrågan är en ödesfråga men när man hamnar i skarpt läge får frågan ge vika om det finns ett ekonomiskt intresse som väger tyngre.

Hur ser du på riskerna för att vi får en borgerlig regering som inbegriper SD?

– Jag ger inte så mycket för den så kallade ”omställningspolitik” som Löfvenregeringen har bedrivit, men med en brun-blå regering blir det ytterligare en ambitionssänkning. SD erkänner ju knappt ens klimatfrågans allvar.

– Moderaterna flyttade fram sina positioner lite under Reinfeldt men mer på ett policyplan. Så snart det gäller konkreta klimatåtaganden har partiet systematiskt påstått att bollen ligger någon annanstans än i Sverige. Typ att klimatet mer eller mindre är Kinas ansvar, inte vårt.

Oanade konsekvenser?

Björn Forsberg anser att Liberalerna har varit det borgerliga parti som haft den mest radikala klimatattityden.

– De har tuffat till sig i miljöpolitiken, åtminstone sett till vad man säger sig vilja uppnå i partistudier jag gjort. Men försvinner de ur riksdagen nu, vilket mycket talar för, så ryker den enda någorlunda miljöpolitiska kraften i det borgerliga läget. Samtidigt får inte glömmas att L av hävd är det mest kärnkraftskramande partiet.

Hur bekymrad är du över läget just nu utifrån ett omställningsperspektiv?

– Med tanke på hur bråttom det är att få fram en radikal politik är all förlorad tid bekymmersam. Men sådana här situationer kan också skapa oanade konsekvenser. En ökad politisk handlingsförlamning kan ge kraft åt högerpopulistiska krafter, men kan också leda till stärkta initiativ i civila samhället, när väljarna ser att politiken inte har några verkliga svar på klimathotet.

Han anser också att utspelet från V om marknadshyror kan föra med sig något positivt, rent ideologiskt.

– Det är bra att V dragit en röd linje i den allmänna nyliberaliseringsagenda som fått pågå i princip ostört de senaste 30 åren. Det är befriande och kan öppna upp för att radikala krafter vågar dra fler röda linjer framöver och förmår tuffa till sig. Det är ju tydligt att vi haft en bred opinion mot vinster i välfärden, till och med bland många borgerliga väljare.