En hektisk vår går mot sommar och jag känner en allt större längtan efter en lugnare tillvaro. Egentligen vet jag ganska väl vad jag borde göra för att kunna leva det liv jag skulle vilja leva. Det handlar framför allt om att bli bättre på att prioritera och säga nej. 

Jag märker också att det intensiva liv jag lever konkurrerar med en längtan efter något helt annat, efter stillhet och ro, efter livets egen rytm, efter att få tänka ostört, läsa och skriva. En längtan efter meningsfulla relationer, fördjupade samtal och reflektion; en längtan efter ett mycket enklare liv.

I Långsamhetens lov – eller vådan av att åka moped genom Louvren skriver Owe Wikström om ett tillstånd som talar väldigt tydligt till mig. Jag känner så väl igen mig i den berättelse som träder fram och som på olika sätt försöker ringa in och artikulera en stundtals svårdefinierbar känsla. Det handlar om en livsnjutning som grundar sig i en tillfredställelse över att leva ett enklare liv, ett liv som är genuint och äkta. Och det handlar om att möta, och kanske framför allt om att lära känna sig själv.

Det går att leva enkelt på många olika sätt. Det vi kanske främst tänker på är materiell enkelhet, men ett enklare liv kan också handla om att hitta en livsrytm som bättre överensstämmer med kroppens egen, det kan också handla om att anpassa sin livsföring för att minska sitt ekologiska fotavtryck. 

Kanske har coronapandemin lärt oss att i större utsträckning uppskatta det vi har omkring oss. Det finns de som tror att vi kommer att vara förändrade som människor när pandemin klingar av. Kanske för att vi nu plötsligt insett att även vi människor är underordnade något större; att vi plötsligt blir varse att även vi är natur och att naturens lagar även gäller oss. 

Saker vi tidigare tagit för givna och som är viktiga för oss människor har i och med pandemin tagits ifrån oss. Jag tänker på våra sociala relationer. Att det är först när vi förvägras något som saknaden efter, som i detta fall, mänskliga kontakter blir så tydlig. Om det senaste året lärt oss att vi är beroende av varann kanske den insikten också kan hjälpa oss att inse att vi tillsammans måste ta itu med den största utmaning mänskligheten ställts inför, nämligen hur vi ska bära oss åt för att vår egen art överhuvudtaget ska ha en framtid.  

Owe Wikström pekar också på vikten av att göra den för många kanske svåraste resan. Han skriver:

”Förr eller senare måste människan företa den mest avgörande av alla resor: resan till sig själv. Denna resa rymmer de svåra frågorna, där möter man gränserna. Uppbrottet är nödvändigt, stillheten är en förutsättning. Speciellt i den andra delen av livscykeln bör människan omformulera sina mål; expansionen bör kombineras med en mognande inåtvändhet. Man måste aktivt göra en positionsbestämning”.

Han menar att ”förutsättningen för denna inre resa är inbromsningen”, att vi försätter oss i ett tillstånd där vi på allvar är mottagliga för att möta oss själva och därmed också har möjlighet att bättre förstå exempelvis vår egen, och i nuläget kanske också mänsklighetens roll i ett större sammanhang. Ett sätt att nå denna inbromsning är att göra ”den inre resan via den yttre”, till exempel genom att pilgrimsvandra.

Ett arrangemang som på olika sätt kommer att erbjuda goda möjligheter till reflektion är pilgrimsvandringen, Pilgrim´s walk for future, som startar i Vadstena den 19 juli för att komma fram till Glasgow dagarna innan COP 26 startar den 1 november. Tätgruppen, under ledning av författaren och freds- och miljöaktivisten Annika Spalde, kommer att föra med sig ett budskap till klimatmötet och de världsledare som samlas där, att ”ta jordens klimatnödläge på allvar” och att ”världens regeringar måste se till att säkerställa klimaträttvisa mellan fattiga och rika delar av världen och införa klimatlösningar som prioriterar skydd av människor före kortsiktiga ekonomiska vinstintressen”.

Om allt går enligt planerna kommer jag själv att ansluta till tätgruppen i Tyskland eller Nederländerna under hösten för att sedan delta i den fortsatta vandringen till Glasgow. Jag gör det för att uppmärksamma att livet på Moder Jord är hotat, och jag gör det som medvarelse, som kväkare och som en del av den reflektionsprocess jag själv befinner mig i och som övergripande handlar om att komma underfund med var jag gör mest nytta framöver när det gäller arbetet för en bättre värld. 

Greta Thunberg brukar ofta hävda att det är hennes moraliska skyldighet att agera och att alla behövs i arbetet för att få världens ledare att förstå hur allvarligt läget är och att de måste ta hoten mot livet på planeten på allvar. Hon har så rätt! Vi måste bli fler som agerar! Men tiden håller på att rinna ut! Det är dags nu! Kom! Följ med! Livet på Moder Jord står på spel!

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.