Om lite drygt fem månader är det tänkt att FN:s 26:e klimatkonferens, COP26, ska äga rum i skotska Glasgow. Konferensen skulle egentligen gått av stapeln 2020, men flyttades fram ett år på grund av coronapandemin. Men för att bryta den klimatkris som står i fokus behövs mer än konferenser, fina ord och vaga löften. Det krävs handling och – ju längre tiden går – alltmer radikala åtgärder för att hindra att de negativa effekter vi ser idag ska accelerera och förstärkas ytterligare.
Men det handlar inte bara om klimatet. Vi måste också nå andra viktiga mål, som exempelvis att utrota hunger och fattigdom och främja och stärka den biologiska mångfalden. Det senare inte minst viktigt att lyfta eftersom det imorgon är den biologiska mångfaldens dag. Det handlar om klimaträttvisa och inte bara om oss människor, utan också om den artrika natur av växter och djur som är förutsättningen för att liv på jorden överhuvudtaget ska existera, en natur som vi människor också i högsta grad är en del av. En natur som vi under sekler försökt fjärma oss från, men som vi på nytt måste bejaka på allvar för att ha en chans att överleva.
För att vara acceptabel måste omställningen vara rättvis. Det handlar dels om att den rika världen måste stå tillbaka i solidaritet med länder som behöver höja medborgarnas levnadsstandard. Men det handlar också om att ge andra arter berättigat livsutrymme. Vi människor måste inse att friska och artrika skogar och hav inte bara är grunden för vår egen överlevnad, utan också för andra arter som har ett livsberättigande helt oberoende av om de är till nytta för oss människor eller inte.
I veckan kom Internationella energiorganet, IEA, med rapporten ”Net Zero by 2050 – A Roadmap for the Global Energy Sector”, som i närmast ekomodernistisk anda beskriver hur världens länder skulle kunna klara både framtida energiförsörjning och Parisavtalets klimatmål. Rapporten har uppmärksammats för att den tydligt uttrycker behovet av ett omedelbart stopp för nyinvesteringar i fossil energi om 1,5-gradersmålet överhuvudtaget ska vara inom räckhåll.
Lösningarna som IEA pekar på är minskningar av utsläpp kopplade till förändrade konsumtionsmönster och levnadsvanor. Samtidigt förutspås en betydande ökning av energibehovet under kommande decennier. För att täcka detta föreslås en storskalig utbyggnad av sol- och vindkraft, och mest alarmerande, en utbyggnad av kärnkraften och en närmast gigantisk ökning av andelen biobränsle.
Men det finns som sagt ett och annat som är positiva i rapporten och som vi bara för ett antal år sedan knappast kunde förvänta oss finna i den här typen av dokument. I bästa fall tyder det på en insikt om hur allvarlig situationen är. Det kan också tyda på smart ekonomisk anpassning till rådande förhållanden; omställning har i mångt och mycket blivit grönmålad ”big business” i en värld där ”business as usual” är religion.
Hur ser då ett önskvärt paradigmskifte egentligen ut? För egen del tror jag att det i grunden handlar om att återupprätta respekten för naturen och för oss själva och sluta se andra levande varelser som verktyg för vårt eget självförverkligande. Vi människor har precis som andra djur rätt att sörja för vår egen överlevnad, men vi har inte rätt att utsätta naturen – och därmed oss själva – för den rovdrift vi gör idag. Det handlar i grund och botten om människans värdighet med utgångpunkt i vår förmåga att reflektera över den förödelse vi hittills ställt till med.
Om vi som ett resultat av detta också börjar ifrågasätta tillväxtsamhällets reella möjligheter att på allvar lösa de problem vi står inför framstår en planerad ekonomisk nerväxt som ett alltmer realistisk alternativ. Det samhälle vi byggt upp under de senaste århundradena skulle aldrig ha kunnat utvecklats om vi inte från början dopat det med fossil energi. Det är heller inte realistiskt att tro att en framtid utan kol och olja kan bära drömmen om det ekomoderna samhället.
Istället för att skruva upp hastigheten ytterligare borde vi snarare bromsa de system som bidragit till dagens situation. Dels för att minska belastningen på oss själva och på den natur vi oundvikligen är en del av, men också för att skapa rådrum och möjlighet att ta ut en annan riktning.
I Sverige förbrukar vi resurser på ett sätt som innebär att det skulle krävas fyra jordklot om alla världens människor skulle leva som vi. För att ha skuggan av en chans att på ett vettigt sätt motverka de kriser vi befinner oss i måste vi inse att vi faktiskt bara har ett klot, och leva därefter. Låt oss därför hoppas att det trots alla är den insikten som, likt ett främmande livskraftigt frö, slagit rot i IEA:s rapport.
