Om lite drygt fem månader är det tänkt att FN:s 26:e klimatkonferens, COP26, ska äga rum i skotska Glasgow. Konferensen skulle egentligen gått av stapeln 2020, men flyttades fram ett år på grund av coronapandemin. Men för att bryta den klimatkris som står i fokus behövs mer än konferenser, fina ord och vaga löften. Det krävs handling och – ju längre tiden går – alltmer radikala åtgärder för att hindra att de negativa effekter vi ser idag ska accelerera och förstärkas ytterligare.

Men det handlar inte bara om klimatet. Vi måste också nå andra viktiga mål, som exempelvis att utrota hunger och fattigdom och främja och stärka den biologiska mångfalden. Det senare inte minst viktigt att lyfta eftersom det imorgon är den biologiska mångfaldens dag. Det handlar om klimaträttvisa och inte bara om oss människor, utan också om den artrika natur av växter och djur som är förutsättningen för att liv på jorden överhuvudtaget ska existera, en natur som vi människor också i högsta grad är en del av. En natur som vi under sekler försökt fjärma oss från, men som vi på nytt måste bejaka på allvar för att ha en chans att överleva.

För att vara acceptabel måste omställningen vara rättvis. Det handlar dels om att den rika världen måste stå tillbaka i solidaritet med länder som behöver höja medborgarnas levnadsstandard. Men det handlar också om att ge andra arter berättigat livsutrymme. Vi människor måste inse att friska och artrika skogar och hav inte bara är grunden för vår egen överlevnad, utan också för andra arter som har ett livsberättigande helt oberoende av om de är till nytta för oss människor eller inte.

I veckan kom Internationella energiorganet, IEA, med rapporten ”Net Zero by 2050 – A Roadmap for the Global Energy Sector”, som i närmast ekomodernistisk anda beskriver hur världens länder skulle kunna klara både framtida energiförsörjning och Parisavtalets klimatmål. Rapporten har uppmärksammats för att den tydligt uttrycker behovet av ett omedelbart stopp för nyinvesteringar i fossil energi om 1,5-gradersmålet överhuvudtaget ska vara inom räckhåll.

Lösningarna som IEA pekar på är minskningar av utsläpp kopplade till förändrade konsumtionsmönster och levnadsvanor. Samtidigt förutspås en betydande ökning av energibehovet under kommande decennier. För att täcka detta föreslås en storskalig utbyggnad av sol- och vindkraft, och mest alarmerande, en utbyggnad av kärnkraften och en närmast gigantisk ökning av andelen biobränsle.

Men det finns som sagt ett och annat som är positiva i rapporten och som vi bara för ett antal år sedan knappast kunde förvänta oss finna i den här typen av dokument. I bästa fall tyder det på en insikt om hur allvarlig situationen är. Det kan också tyda på smart ekonomisk anpassning till rådande förhållanden; omställning har i mångt och mycket blivit grönmålad ”big business” i en värld där ”business as usual” är religion.

Hur ser då ett önskvärt paradigmskifte egentligen ut? För egen del tror jag att det i grunden handlar om att återupprätta respekten för naturen och för oss själva och sluta se andra levande varelser som verktyg för vårt eget självförverkligande. Vi människor har precis som andra djur rätt att sörja för vår egen överlevnad, men vi har inte rätt att utsätta naturen – och därmed oss själva – för den rovdrift vi gör idag. Det handlar i grund och botten om människans värdighet med utgångpunkt i vår förmåga att reflektera över den förödelse vi hittills ställt till med.

Om vi som ett resultat av detta också börjar ifrågasätta tillväxtsamhällets reella möjligheter att på allvar lösa de problem vi står inför framstår en planerad ekonomisk nerväxt som ett alltmer realistisk alternativ. Det samhälle vi byggt upp under de senaste århundradena skulle aldrig ha kunnat utvecklats om vi inte från början dopat det med fossil energi. Det är heller inte realistiskt att tro att en framtid utan kol och olja kan bära drömmen om det ekomoderna samhället.

Istället för att skruva upp hastigheten ytterligare borde vi snarare bromsa de system som bidragit till dagens situation. Dels för att minska belastningen på oss själva och på den natur vi oundvikligen är en del av, men också för att skapa rådrum och möjlighet att ta ut en annan riktning.

I Sverige förbrukar vi resurser på ett sätt som innebär att det skulle krävas fyra jordklot om alla världens människor skulle leva som vi. För att ha skuggan av en chans att på ett vettigt sätt motverka de kriser vi befinner oss i måste vi inse att vi faktiskt bara har ett klot, och leva därefter. Låt oss därför hoppas att det trots alla är den insikten som, likt ett främmande livskraftigt frö, slagit rot i IEA:s rapport.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.