Låt oss snacka om allvaret, och vad vi kan göra. Många globala teman är knepiga i dagsläget. Covid-19, försurning av haven, en inbromsande golfström, mer CO2-utsläpp i atmosfären och gigantiska glaciärsmältningar på Antarktis. På hemmafronten är mordet av våra gemensamma skogsmiljöer högst på dagordningen just nu. Många har vrålat sig hesa i decennier angående en uppsjö av bekymmer. Men den stora maskinen som äter liv, och bajsar ut gift, fortsätter att gnaga sönder vår världsbild.
Vad fasen är det som händer egentligen? Hur får vi stopp på denna best?
VUCA – eller kanske vi kan kalla det VOKA på svenska – är en term som används för att beskriva processen vi befinner oss i. Den har några år på nacken nu, och har sitt ursprung i hanteringen av krigssituationer. Inom organisationer och samarbeten har den använts allt mer flitigt de senaste sex-sju åren. I och med covid-19 så fick den en innebörd som vi alla helt plötsligt fick smaka på. Vanor och liv kastades på ända. Den gamla planeringsmodellen för tillvaron visade sig inte längre fungera.
VOKA betyder:
V – Volatilt: ombytligt och instabilt, saker skiftar snabbare och i större svängningar. Klimatet, börssvängningar och kommande pandemier förutspås bli mer volatila.
O – Osäkert: vi vet inte, och kan därför inte planera. Orsak och verkan fungerar inte längre som vi har lärt oss. Erfarenheter av det som har varit, kan i mindre grad användas för att förutse framtida händelser.
K – Komplext: allt påverkar allt annat i händelsekedjor, samhällsutvecklingen kan inte längre dirigeras som förr. Teknik påverkar politik, som påverkar naturmiljöer som påverkar människor, som påverkar exporten och ett monsterfartyg i Suezkanalen.
A – Ambivalent: allt blir mer tvetydigt och oklart. Saker och ting blir svårare att läsa av och tolka. Dubbla budskap. Flera olika tolkningar och förklaringar kan vara rätt samtidigt.
Men det är inte så knepigt egentligen. Den gamla världsbilden är i upplösning. Läs den förra meningen igen. Helt nya verkligheter växer fram här.
Våra samarbetsformer behöver bli mer flexibla i en osäker värld. Styrning och kontroll ersätts med kontinuerliga justeringar. Och när snabba förändringar blir norm så måste vi börja lita på varandra i större grad. Vi börjar nu att samarbeta mer i nätverkssammanhang, än i tröga organisationer. Vi tar oss fram genom att leda oss själva. Vi använder oss av gemensamma visioner och syften, och ett starkt etiskt engagemang för att hitta mening. Och eftersom vi har svårt att förutsäga vad som ska ske, så bygger allt på att vi ständigt experimenterar fram nya lösningar och utvärderar, istället för att detaljplanera i evigheter. Vi kan inte förutspå framtiden. Att misslyckas är inte alls ett bekymmer, men att inte ha förmågan att lära sig av sina misstag blir ödesdigert. Anpassning och designtänkande kallas det visst, och det är helt avgörande redan nu.
Så låt oss ta kommandot över denna experimentella situationen. Vi avskaffar äganderätten och knyter ihop etiska förhållningssätt till bruksrätt och egen försörjning. Fossildrivna jordbruk diskvalificeras. Den som brukar mark, måste binda in kol från atmosfären och involvera sina grannar. Vi avskaffar värnplikten, och inför vårdplikt, eller omsorgsplikt som kanske är ett bredare begrepp. Vi lägger ner alla skolor i städer – betongkunskap är inte för massorna. All undervisning sker från och med nu på landsbygden, där den kan kretsloppsanpassas. Bussar i städer läggs ned – det är inte miljömässigt eller folkhälsomässigt lönsamt. Cykelavstånd och motion gäller. Personbilar blir perfekta små växthus och hönshus under kalla vårsäsonger som denna. Städer kan vi ha för det allra mest nödvändiga – avancerad sjukvård, universitet, omvärldskommunikation m.m. Kultur är inget vi konsumerar. Kultur medproducerar vi där vi befinner oss. Festivaler för alla, av alla.
Men vänta nu. Vad är det här för planer?! Det här låter lite väl mycket som Pol Pots gamla Kampuchea. Och det slutade ju i folkmord!
En viktig skillnad dock. Det finns ingen galen ledare här. Det här är inte något vi gör på grund av lagar, regler och förbud. Det här gör vi för att överleva, för att den fossildrivna jordbruksindustrin är döende, för att skogen dör och matjorden håller på att ta slut, och för att resursförflyttningen till städer inte är hållbar. För att våra barn och unga pressas allt hårdare in i en galen världsbild. För att miljardärerna äger mer än oss alla tillsammans. För att vi alla lever på lånad tid. För att vår moder, Jorden, som föder oss alla varje dag och håller oss varma varje natt, håller på att ge upp.
Det här är ingen manual. Det är ett förslag på ett sätt att överleva, samtidigt som vi visar omsorg om jorden, omsorg om varandra, och skapar ett överflöd för allt runt oss.
Finns det några invändningar mot att testa det förslaget? Vi kan utvärdera vid årets slut och se om vi har förbättrat några livsmiljöer. Eller är det någon annan som har en bättre idé? Kanske att fortsätta vänta på att någon annan ska göra något?
Nehej. Vart ligger då närmsta lantbruk, och hur kan jag vara en del av det
Till alla som experimenterar och delar vad de lärt.
Suezkanalen.
