I förra veckan passerade en varg Katrineholm, vilket väckte viss uppståndelse. Nicklas Adamsson har inspirerats av händelsen och skrivit en dikt om naturen och människans utsatthet.
En vårmorgon i april passerar en varg genom Katrineholm. Den söker sig fram längs stadens gator och väckte avlägsna minnen till liv. Kanske anade vi vår egen natur, vårt ursprung, hur vi själva, i en tid som för alltid gått förlorad, följde skogsstigen till den soliga gläntan i dungen och fann ett viste, ett hem, där vi älskade och skapade ett vi.
Och vi står där och lyssnar, efter ljudet av dina tassar mot den mjuka vindlande stigen, mot den skrovliga stenen, berghällen där du stannar upp för att vila. Vi ska längta efter det vilda som du bär i ditt hjärta, som ett ok, som ett löfte, som en ofödd valp, varmt inbäddad i det som är varg, i gener och blod, i det som är ursprung och natur, i det som är värt att omhulda och bevara, i ett liv som måste få levas för att livet har ett värde i sig.
En vårmorgon, precis som idag, ska vi stå där och längta, framkalla en bild av ett ursprung vi aldrig upplevt, men ständigt återkommer till; i våra drömmar, i bilder, i sånger och ord, i vemodig ordlös längtan.
Vi ska minnas en vårmorgon i april, som en saga, ett eko, en uppenbarelse av skönhet, som ett löfte. Ja, vi ska minnas vår egen vandring när människans flock och omgivning var ett, vårt sökande, vårt vi och slutligen också vårt hem, i en glänta vi aldrig själva har sett, i en skog där vi aldrig varit, i en tid vi aldrig upplevt. Men vi ska minnas, och vi ska längta.
