Vart för oss egentligen utvecklingen? Vet någon? Eller är det så att allting går så förtvivlat fort numera att vi inte hinner med något annat än att lappa ihop ett skenade förlopp där kortsiktiga lösningar ständigt kommer före långsiktigt strategiskt tänkande.
Solidariteten får ge vika för egoismen. Hälsan idag är mer betydelsefull än framtiden för planeten. Och elektriciteten… Ja, den är väl numera närmast en gud, med samma status som den dyrkade ekonomiska tillväxten.
Jag minns den tiden när det räckte att vara hotad, svältande eller utsatt för att räknas som flykting. Vi hjälpte dem som behövde och solidaritet var ett ord som ingen föraktade. Så är det inte längre och det är sorgligt.
Nu måste den svältande, förföljde eller av krig hotade flyktingen fundera över om hen är nyttig för Sverige och om förmågan att snabbt lära sig ett främmande språk efter upplevda trauman där man kanske förlorat hela sin familj är tillräcklig.
Eller, något annorlunda uttryckt; ”flyktingproblemet” är numera ett problem för mottagarlandet, inte för de som flyr…
Med samma klarhet minns jag de dagar då medicin och vaccin var nödlösningar som man tog till för att bota och stoppa sjukdomar när inget annat hjälpte. Vara ute, röra på sig och nyttig kost tillhörde de förebyggande åtgärder som ansågs viktig. Rätten att vara sjuk togs för given och att bli frisk fick ta sin tid.
Vaccin, penicillin och ångestdämpande medel har så klart gjort underverk både för enskilda individer och hela nationer med sjukdomar som polio, malaria och mässling. Att påstå något vore att blunda för historiens lärdomar.
Det slentrianmässiga användandet håller dock på att sätta naturliga immunförsvar ur spel på samma vis som genmanipulerade monokulturer där skadeinsekter hålls i schack med växtgifter förgör ekosystem, eliminerar naturens egen motståndskraft och skapar en ohejdbar grogrund för nya mutationer och invasiva arter.
Vi ska förstås varken sluta helt med vaccin eller medicin, men vi bör nog bli avsevärt mer restriktiva med det massanvändande som nu pågår.
Elektricitet är bra. Livsnödvändig för de allra flesta. Det inser jag förstås när jag denna grå aprilmorgon, i lampans sken, nedtecknar dessa rader.
Nu har dock rädslan att vår materialistiska livsstil ska gå förlorad fått makthavare, forskare och företagare att presentera elberoende förslag i sådan mängd att man inte behöver vara en högre skolad matematematiker för att inse att det inte är möjligt.
Nej vattnet, skogarna och vindkraftverken räcker inte ens även om vi fortsätter med den nuvarande globala orättvisan där några har det bra och andra inte.
Vi ser det i de allt högljuddare ropen på mer kärnkraft från alltmer desperata materialister som inte tycks inse att vi måste rätta vår livsstil efter vad vårt jordklot klarar av istället för att försöka konstruera om planeten efter vad vi inbillar oss är människans behov.
Naturligtvis blir heller inte problemet med lagringen av avfallet från kärnkraften mindre när kvantiteten ökar.
Och handen på hjärtat. Nog föds väl alla människor med lika värde och med samma rätt till ett anständigt liv?
Det är en alltmer omänsklig och verklighetsfrånvänd utveckling jag ser komma. Fartblindheten och tunnelseendet är uppenbar.
Mitt i allt detta – som mest liknar en makaber blandning av en dystopisk framtidsfilm och en pilsnerrulle från 30-talet – ser jag ändå hoppet
Allt fler tänker annorlunda. Ja, vi är många som förstått att lyckan inte ligger i att vara lyckad och vi måste fortsätta att sprida detta budskap.
En vacker framtid väntar runt hörnet, men bara om vi vill det. En framtid som måste bäras fram av verkliga visioner och inte tillfälliga och omänskliga lösningar som nyttiga flyktingar, ökat massvaccinerande utan kännedom om långsiktiga konsekvenser eller en närmast fanatisk tillbedjan av elektricitet utan att fundera om den enorma mängd som går åt om alla planer och vackra löften ska förverkligas…
