Livet på landet – en dragkamp mellan verklighet och ideal

Kall februarimorgon. Vintern har frusit de skånska åkrarna och det som lurar under mark i väntan på att växa döljs av snö. På Kollinge Torpargård mellan Ekeby och Kågeröd är vyn hänförande romantiserad av en sned morgonsol och isrosor som blommar på växthusen.

Inomhus värmer en brasa upp det stora allrummet som har en tvättställning i taket och ett klätternät som hänger ovanför soffbordet. Här bor Victor och Britta med sina två barn. Tillsammans driver de som par gården, odlar marken och livnär sig på vad den ger dem. Allting är ekologiskt och produceras med tanke på att inte ta fler resurser från jorden än vad den mäktar med – även på lång sikt.

– Vid den här perioden på året blir jag osäker på om det ska bli något, avbryter Britta den romantiska bilden av hur det är att samexistera med naturen.

– Vi planerar för att det ska växa men innan det kommit upp vet jag inte. Tänk om det blir jättetorrt och varmt på sommaren? Det har en charm att kunna skylla på något så okontrollerbart som vädret men det är helt ärligt småstressande att behöva lita på naturen, fortsätter hon.

Drömmen om enkelhet

På vintern bor familjen inne i boningshuset. Om somrarna flyttar de ut i en liten inredd vagn på baksidan där de har köket utomhus. Innan de köpte gården fanns en tanke på att hitta bra mark de kunde odla medan de själva bodde i uppställda vagnar året om. Men de bestämde sig till slut för att tillgång till rinnande vatten och ekonomibyggnader blev viktigare än att maximera det enklaste.

– Drömmen om enkelhet lever vi på sommaren nu, säger Britta. En del av mig vill fortfarande prova, men har man valt odlingsyrket är det extremt opraktiskt att ha det så. Då hade vi inte kunnat göra som vi gör nu utan varit tvungna att tänka på ett helt annat sätt.

Victor nickar och tar vid:

– Marken här kostade mer än huset, det är nog inte så vanligt, säger han. Men det passade oss bra. Vi kunde låna av släkt och vänner så vi har inte en bank som kräver att vi ska betala tillbaka under hårda deadlines. Vi startade upp verksamheten tillsammans med en vän, och hon äger halva. Men just nu är det bara vi som är här.

Frihet vinner över pengar

Som utomstående betraktare kan man lätt få för sig att de materiella tingens bördor skulle lätta när man landar på sin plätt på jorden och att det skulle bli tydligare vad som är viktigast i livet.

Britta och Victor får tillsammans ut en årsinkomst på 170–180 000 kronor efter att skatter, verksamhetens kostnader och andra avgifter är betalda. Om det är en stor eller liten inkomst beror på hur man ser det. Enligt dem själva kräver inte deras livsstil massor med pengar. Det finns helt andra sorters vinster här: frihet, närheten till naturens element, flexibilitet, att bestämma själv, göra bra saker och att hinna reflektera över den egna platsen i tillvaron.

Men kontrasten för Britta och Victor är bara en liten bit bort – det räcker att de åker in till stan där en fika kostar 80 kronor, för att uppleva differensen. Insikten om det gigantiska ekonomiska system som de, och de flesta andra, befinner sig i, har gjort Britta ödmjuk inför andra odlare. Den tvärsäkra miljöaktivism hon gick in med från början har mjuknat en smula, utan att den för den sakens skull ha blivit avtrubbad. Snarare handlar det om nya perspektiv:

– Du vet man är ung och rebellisk, saker och ting är mer svart och vitt. Jag ville rädda planeten, säger Britta. Odling var och är ett sätt att konkretisera och göra övertygelsen praktisk på ett engagerat sätt. Men sedan vi skaffade gården har jag insett att världen är mer komplicerad än så.

Hon syftar på att de flesta odlare är goda människor med en vilja att göra gott men att de lever i en hård ekonomisk verklighet där de behöver kompromissa för att både uppnå sin intention och kunna leva.

– Så den där aktivismen jag hade från början är nedtonad nu, fortsätter hon och betonar: Men det är en grund till det vi gör och det finns fortfarande en idealism i vårt arbete. Vi styrs av lite annorlunda saker nu än i början: att gå runt ekonomiskt men samtidigt göra saker på ett visst sätt som vi tror är bra för miljön.

”Alla ska ha råd att handla”

Att anpassa sin egen övertygelse till en mer eller mindre motsatt världslig kontext är vare sig friktionsfritt eller kompromisslöst. Det är en pågående process, en vågrörelse av tagande och givande som manar till många eftertankar och inre konflikter:

– Kognitiv dissonans – man har en idé om hur världen är och så är den inte så, säger Victor. Det är jättesvårt att acceptera även om jag är bra på kompromisser. Jag vill inte göra lyxprodukter utan vill att alla ska ha råd att handla av oss. Det blir en inre kamp som är svår. Ibland får det vara good enough: man ska inte ta sig själv på för mycket allvar. Vi gör i alla fall inte världen sämre och det är jäkligt bra bara det.

Victor läser in behörighet till läraryrket just nu. För några år sedan undervisade han på halvtid för att de skulle ha en säker inkomstkälla medan de drog igång odlingarna. Efter det har han inte behövt eller velat arbeta extra på ett tag, så examen har dragit ut på tiden.

– När jag kom till gården märkte jag att om jag arbetade som lärare kunde jag inte gå lika djupt in i verksamheten här. Det känns som att man måste försörja sig på det man håller på med om det inte bara ska vara något man gör vid sidan om.

Han fortsätter:

– Man kan bli förvånad av så många grejor i livet som man från början inte vet hur de ska gå till men som till slut fungerar i alla fall. Det gäller bara att göra.

Hann inte med gårdsbutiken

De som handlar från Victor och Britta prenumererar på deras grönsaker – det ger en kontinuitet och förutsägbarhet åt odlingsarbetet: Är man med som kund så är man med hela säsongen. Något år har de haft gårdsbutik men det blev för mycket att göra. Förra året höll de därför stängt på bekostnad av den sociala kontakten det innebär att kunna hålla framför allt de lokala invånarna med grönsaker.

– Gårdsbutiken blir en lokalområdesinsats som inte driver in så mycket pengar men som ger gemenskap, säger Britta. Men vi hade för mycket att göra med odlingarna 2020 för att hinna driva den. Odlingarna tog så mycket tid. Man skulle kunna gå en annan väg – att hitta skiktet som köper lyxprodukter och satsa på en finish för att möta det klientelet. Men det är Victor emot, och jag känner att vi har vårt sätt: Vi vill att många ska kunna handla.

Victor håller med Britta:

– När vi packar lådorna försöker jag känna efter om jag tycker det är värt priset vi tar av kunderna, fyller han i. Frågan är om de betalar för en produkt eller för ett jobb som de får en produkt av. I början var idén att folk skulle köpa grönsaker och betala oss för att odla. Men skulle jag ta betalt för mitt jobb skulle vi behöva vara dyrare för vi jobbar hårt och mycket. Till slut blir det ett mellanting.

Pandemin märks inte

Av pandemin har de inte märkt någonting alls. Världen är upp och ned och fylld av ovisshet, men livet på gården har sett likadant ut hela tiden förutom att barnen har varit hemma lite mer från förskolan och skolan. Årstiderna kommer och går oavsett pandemiläget och grönsakerna bryr sig inte om vilket.

– Det skrivs en historiskt omvälvande berättelse och så märks den ingenting för oss, säger Victor med ett skratt. Det är rätt konstigt. I början tänkte jag att det kanske kunde ske någon förändring i till exempel livsmedelsleveranserna till mataffärerna men inte ens det hände.

Britta tittar mot taket och funderar högt:

– Det finns alltid någon sorts pervers längtan efter kriser, man vill bli påverkad, se om något kan förändras, säger hon. I början funderade vi exempelvis på hur det skulle bli om de stängde skolan. Rent realistiskt insåg jag att det skulle blivit total katastrof om barnen skulle vara hemma och vi ändå skulle sköta allt. Fast….. någonstans tror jag vi hade klarat det bra. Det är egentligen dumt att säga så kring en allvarlig kris men det finns ibland en längtan efter att bryta vardagen och då kan sådana tankar dyka upp.

”Vi har hittat vår plats”

Britta och Victor har infriat sin önskan om hur deras liv ska levas. Med en viss modifikation för en annan sorts verklighet som tränger sig på förvisso, men med de personliga värderingarna i behåll. Jämfört med en rörlig urban livsstil, kommer människor till dem istället för att de själva far omkring så mycket. Släkt och vänner hälsar på och det finns ett intresse från praktikanter, resande och universitetsstudenter som är nyfikna på verksamheten.

– Jag var runt en del när jag var yngre, säger Britta. Nu när vi har hittat vår plats så blir det istället att världen kommer till oss. Det är spännande att se vilka människor man kommer att få möta i år.

Victor nickar instämmande:

– Det är så jäkla lyxigt, inflikar han. Tänk dig att jobba i en fabrik och så kommer dina kompisar och hjälper dig för att de vill det. Det är riktigt coolt.

Och här någonstans bubblar essensen av meningen med ett liv som håller jämna steg med natur, miljö och resten av planetens mänskliga invånare upp i Britta. Oron över naturens oförutsägbarhet, och hur säsongens odling ska ta sig verkar krympa i omfång när det når ytan:

– Där finns det romantiska skimret över denna livsstilen, konstaterar hon. Vi lever i takt med årets cykler. Nu är det mörkt, kallt och lugnt. Man hinner tänka på annat. Sedan i maj, juni, juli är det jättemycket att göra. Genom att ändra tankesätt och vara förlåtande när det inte går som man vill tror jag man kan skala bort stressen på sikt. Det är fint att gå med dygnets rytm och ljuset och att hålla kvar i de tankar vi hade om livet när vi en gång startade det här. Tilliten till naturen är något långsamt framväxande som jag hoppas en gång kommer på riktigt.