Ett sökande efter våldets källa

Carsten Jensen har varit krigskorrespondent på Balkan och i Mellanöstern, men det är inte på någon av dessa platser utan en vanlig sommarkväll i Köpenhamn som han själv för första gången blir utsatt för fysiskt våld. En kraftig, rakad man hoppar på honom utan någon synbar orsak och knuffar ner honom på marken. Även om han inte råkar ut för någon allvarlig skada så skakar händelsen om honom och får honom att börja reflektera över vad våld egentligen är och var det kommer ifrån. 

Ungefär så inleds Bjälken i mitt öga som ganska snart blir till en slags filosofisk undersökning av krig och våld. I 204 korta kapitel, samt en efterskrift, diskuterar han våld ur olika perspektiv; varför vissa söker sig till det, om det går att förstå, om nazismen, kriget mot terrorismen och mycket mer. Det är en bok som böljar hit och dit och där personliga erfarenheter blandas med fakta och statistik.  

Jensen diskuterar inte bara det fysiska våldet utan också passiva våldshandlingar, som att se på istället för att ingripa. Bland annat tar han upp Danmarks inblandning i Irak och Afghanistankrigen och upprörs över att det inte har lett till mer protester. För att påminna oss själva om de grymheter som vi är kapabla till borde vi bygga torn av skallarna på alla de som dött i krigen skriver han på ett ställe. På ett annat nämner han att om vi staplade kropparna på alla de människor som dött under flykten över Medelhavet så skulle det krävas 500 lastbilar. Det är bilder som det är svårt att värja sig emot, vilket givetvis också är meningen. 

Även om Carsten Jensen är starkt kritisk till många krig ser han sig inte som en pacifist. Att slåss för en sak kan ibland vara nödvändigt menar han, men det gör inte för den sakens skull våldet i sig till något vackert. ”Det finns rättfärdiga krig men inga rättfärdiga arméer. Det är inte omoraliskt att dö för sin tro som många gjorde i spanska inbördeskriget men det finns inget moraliskt rättfärdigande i dödandet av en annan människa.”

Apropå spanska inbördeskriget så gör Jensen också en intressant – och i mångas ögon säkert provocerande – jämförelse mellan de som stred på de Spanienfrivilligas sida och de västerlänningar som på senare år har rest för att kämpa i Syrien. I båda fallen, menar han, handlar det om unga människor som inte står ut med att se på utan som själva vill delta och kämpa för någonting de tror på. Men det kan också handla om ensamhet och isolering, att man saknar sociala band och upplever att man inte har något att förlora. 

Emellanåt känns det här som en oerhört mörk och pessimistisk bok. Men mot slutet anas ändå  en gnutta hoppfullhet då han skriver om den unga klimatrörelsen. Här kommer han också in på att vi måste sätta upp nya mål för samhället och omdefiniera vad ordet framsteg egentligen innebär. 

Carsten Jensen formulerar sig ofta kraftfullt och slagfärdigt och även om jag håller med honom i väldigt mycket och vill stryka under många meningar medan jag läser så har jag ändå lite svårt att få grepp om bokens kärna. Kanske handlar det om att han tar ett väldigt stort grepp och att varje tanke leder över i någonting annat så att det är svårt att se var något börjar och slutar. Det hade nog kunnat lösas genom att dela in boken i olika delar och med en inledning eller sammanfattning på slutet. Samtidigt gillar jag också bokens lösa form. Inte minst är det en bok som sätter fart på ens egna tankar, som får en att både fundera och ifrågasätta.