”Den av er som är fri från synd kastar första stenen ”, ska Jesus ha sagt en gång. Inte många stenar lär ha blivit kastade och inte många ord skulle sägas idag om man använde samma resonemang när det gäller angrepp, undanflykter och allmän pajkastning.

Nu gör man precis tvärtom. Slänger ur sig anklagelser för att dölja sina egna försyndelser och, tyvärr, köper media alldeles för ofta denna sanningsdöljande taktik.

Många var de som blundande för kommunismens brott, det är sant, och det har heller inte dagens ledare inom Vänsterpartiet förnekat. Men det börjar bli tröttsamt att gång på gång bevittna hur vänsterns förflutna framställs som något unikt. Som om inga andra partier eller ideologier – förutom nazismen då – har sin blodiga byk att tvätta.

Nu när statsministern använt sig av denna angreppets taktik, var det dags igen. Ilskan han visade mot sverigedemokrater och liberaler ledde till upprörda röster mot Vänsterpartiet som han försvarat.

Statsministern har förstås rätt i sin kritik av Sverigedemokraterna, liksom av liberalernas övergivande av de ideal som de, trots andra tillkortakommanden, stått för. Att hans eget parti gjort ett U-sväng i fråga om mänskliga rättigheter med stängda gränser, utförsäljning av ansvaret för flyktingar som försöker ta sig in i EU, uteblivet stöd för kärnvapenförbud och upprustning verkar han dock ha glömt. Bättre att greppa stenen och kasta.

Det finns givetvis all anledning att fortsätta att uppmärksamma de brott mot mänskligheten som gjorts i nazismens och kommunismens namn. Men, att som allt som oftast sker, ständigt skjuta dem framför sig för att vi ska glömma alla hemskheter som skett och sker i kapitalismens, marknadsekonomins eller, för den delen, demokratins namn är ett stort svek mot dem som drabbats.

Det är absolut inte så att jag vill förminska det som skett i nazismens koncentrationsläger eller kommunismens Gulag. Tvärtom. De är en historiens läxa vi aldrig får glömma. Det jag vill betona är hur andra av historiens grymheter får passera utan att dagens aktörer avkrävs något ansvar för dessa.

Eftersom jag ägnat större delen av mitt yrkesliv åt Syd- och Centralamerika ligger mitt fokus främst på först Europas och sedan USA:s agerande där och jag vill lyfta fram några skeenden som dagens makthavare och media också borde förhålla sig till:

• Förtrycket av urbefolkningarna som pågått i 500 år.

• ”Stölden” av råvaror som pågått lika länge.

• Demokratierna som störtats – som Chile 1973 och Guatemala 1954 – för att säkerställa den ekonomiska ordningen ledd av USA.

• De som högljuddast kritiserar Kuba för att vara en kommunistisk diktatur, hade eller har sällan några invändningar mot landet fram till 1959 när landet var en kapitalistisk diktatur.

• Samma gäller Nicaragua till 1979, där diktatorn Somoza troget hjälpte USA med alla möjliga smutsiga operationer i regionen.

Utan att vilja relativisera eller jämföra brott mot mänskligheten undrar jag ändå: När ska svenska partier – och tidningar – avkrävas sitt aktiva eller passiva stöd för underlåtenheten att nämna detta?

I sammanhanget kan det ju vara intressant att lyssna till hur skogsbolaget Stora Enso nu slutar att leverera cellulosa till Xinjiang-provinsen i Kina, där det sedan länge är känt att uigurerna hålls i tvångsläger för att omskolas till den rätta läran. Man gör det dock inte, officiellt, av hänsyn till de mänskliga rättigheterna utan av ”strategiska skäl”.

Det är förstås inte särskilt långsökt att tänka sig att man uttrycker sig på det viset för att komma undan den kinesiska regimens vrede och samtidigt rädda ansiktet på hemmaplan, ty sådan är kapitalismen.

Vi ska förstås fortsätta att kritisera nazismen och kommunismen för dess historiska brutaliteter och vi ska inte acceptera SD som ett parti som vilket som helst. Inte heller ska vi tiga om liberalernas lappkast som är ett stort svek mot deras tidigare ideal.

Men vi måste sluta att förneka och förringa de brott mot mänskligheten som skett i andra ideologiers, religioners och ekonomiska systems namn.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.