Hanif Qasemi från Afghanistan ska utvisas, rapporterar DN. Anledningen är att han ”inte kan stärka sin identitet” eftersom han har lämnat in ett afghanskt pass som identitetshandling, där det inte står något födelsedatum, medan det i Migrationsverkets handlingar står att han är född den 22 december. Migrationsverket menar därför att tillförlitligheten i passet kan ifrågasättas. Men anledningen till att det står detta datum i Migrationsverkets papper är att Hanif inte visste när han var född när han kom till Sverige. Hans handläggare ansåg dock att han behövde en födelsedag och gav honom därför det som var dagens datum som födelsedatum.

Om ni tycker att det låter absurt så är det för att det är just vad det är. Det är inte Hanifs fel att han inte vet vilket datum han är född, i många länder spelar födelsedagar en betydligt mindre roll än vad de gör i Sverige. Det är än mindre hans fel att Migrationsverket hittade på ett födelsedatum åt honom. Hanif har hela tiden varit tydlig med att det datum som Migrationsverket och banken har är just en påhittad födelsedag, men nu ser det ut som att han tvingas lämna den familj han bott med i över fyra år, det äldreboende där han har en fast anställning och det land som han har lärt känna på grund av något som verkar vara en ren teknikalitet.  

Men det handlar inte bara om Hanif. Det är snarare ett väldigt tydligt exempel på den extremt fyrkantiga syn som präglar arbetet på Migrationsverket och den bristande förståelsen för att det faktiskt är människoliv det handlar om. 

Den vanligaste identitetshandlingen för personer som kommer från Afghanistan är en så kallad tazkira. Det är begripligt att man inte tycker att det är en särskilt tillförlitlig handling eftersom de oftast är väldigt enkla och saknar säkerhetsdetaljer. Men det är vad som finns. Afghanska medborgare kan ansöka om pass från afghanska ambassaden i Sverige, som Migrationsverket ska godkänna som handling, men det är för det första väldigt godtyckligt vilka som får ett pass och för det andra är det långtifrån säkert att Migrationsverket kommer att godkänna det heller. I Hanifs fall fanns det dock ett pass, problemet var bara att det inte såg ut på exakt det sätt som Migrationsverket ville att det skulle se ut. 

Vad Migrationsverket tycks glömma, eller ignorera, är att Afghanistan är ett på många sätt underutvecklat land som har haft mer eller mindre konstanta krig och terrorattacker i fyrtio år. Att ta fram identitetshandlingar som ska falla svenska myndigheter i smaken har kanske inte legat högst upp på prioriteringsordningen om man säger så. 

Den som flyr ska ha rätt till skydd. Om man inte får asyl har man rätt att söka arbetstillstånd och den som får ett fast arbete, vilket Hanif alltså har fått, ska också ha rätt till ett permanent uppehållstillstånd. Mycket svårare än så borde det inte vara. Men handläggarna på Migrationsverket verkar tro att deras uppdrag inte går ut på att hjälpa människor utan att med alla tänkbara medel se till så att få som möjligt får chansen att stanna. Finns det någon liten lucka, någon enda liten tveksamhet i en persons dokument eller framställan så är det tillräckligt för utvisning. En asylsökande eller arbetssökande måste göra hundra procent rätt och mer därtill för att ha en chans att stanna. 

Att det ser ut så här beror förstås inte bara på enskilda handläggare, utan kanske framförallt på den politiska debatten och den samhällssyn som går ut på att misstänkliggöra och stämpla alla flyktingar som lögnare och lyckosökare. Det är en människosyn som skrämmer mig. Hanif, och alla andra som har flytt från krigsdrabbade länder till Sverige förtjänar en ärlig chans – att bli lyssnade på, tagna på allvar och att inte myndigheterna ifrågasätter varenda liten detalj.