Krönika

Vågar vi ge naturen en röst i juridiken? 

För några år sedan fick floden Whanganui i Nya Zeeland lagliga rättigheter och skyldigheter precis som en person eller ett företag. ”Jag är floden och floden är jag”, är ett utryck hos maorierna som illustrerar symbiosen mellan naturens och människans välbefinnande. Att föra flodens talan handlar därför om att ta hänsyn till hur allt från människorna och skogarna runt omkring, till algerna och fiskarna mår, när dess resurser nyttjas. 
I första anblick låter det som vilken miljögranskning som helst, men skillnaden är enorm. Som första land i världen har nyzeeländarna sytt ihop ett västerländskt juridiskt system utifrån urbefolkningens synsätt att floden äger sig själv och där två valda personer för dess talan. Tanken är faktiskt svindlande, men inte ny. Redan på 50-talet väckte juridikprofessor Christopher Stone tankarna om att skogar, precis som nationalstater, behövde några som förde deras talan. 

I Sverige har vi myndigheter som vi förväntar oss ska föra skogens och miljöns talan. Problemet är vår syn på ägande och förvaltarskap. Det i sin tur styr vilka områden som ges forskningspengar och givetvis hur lagarna formas av politiken. Miljöbalkens syfte är förenklat uttryckt att kunna ge tillstånd till exploateringar, inte att skydda från dem. Samma sak verkar gälla i skogsjuridiken. Att Harald Holmberg från Norrbäck behövde ta strid ända upp till kammarrätten för att få avverkas sin skog efter Naturkulturmetoden visar med all tydlighet att skogsbruk med kalhyggen och monokulturer var viktigare rättigheter att värna. Men varför och för vem?

I slutet på 1800-talet var de norrländska älvarna så rika på lax att drängar och pigor skrev in i sina anställningsvillkor att de inte skulle behöva äta lax mer än tre gånger i veckan. Idag ser läget helt annorlunda ut på grund av regleringar som inte tagit några större hänsyn till människorna som bodde längs älvfårorna. Det är bara att konstatera, någonstans på vägen försvann insikterna om att grundfundamenten för allt liv är levande hav, sjöar och landsbygder. 

Men låt oss ändå för en stund ägna oss åt den filosofiska tanken att det skulle finnas ett juridiskt och demokratiskt system som gav naturens en egen röst och vad det skulle kunna innebära. 

Egentligen är det kanske enkelt. Det skulle vara nära från sjöar, hav och jord – till bord. Marker skulle betas och hundratusentals jobb skapas i småskaliga jordbruk, slakterier och mejerier. Skogsplantagen skulle försvinna, kungsfåglarna bli fler och gruvorna färre. Framtidens självhushåll, (inte gårdagens) skulle utvecklas med samma frenesi som coronavaccinet i samarbete med forskare och eldsjälar eftersom naturen skulle lägga sin röst på det. Pengar skulle få ett annat värde och vi skulle skapa nya typer av jobb och hitta utmaningar och problem som vi idag inte ens kan gissa oss till. 

Men dessvärre har jag mycket svårt att se att vi inom överskådlig tid ska kunna skapa ett demokratiskt system med klokskap, ansvar och mod nog att klubba igenom systemförändrande beslut. Vad skulle få väljare att rösta på idéer som vänder såväl värderingar som marknadsförutsättningar upp och ner? Och hur skulle omställningen finansieras?  

Seder och traditioner är starka, på gott och på ont. Det vi ger energi växer. Det är knappast en slump att Nya Zeeland även var först i världen att ge kvinnor rösträtt.

Byskoleupproret som samlat skolkämpar, politiker och forskare för att rädda små skolor i byar och städer.

Regeringens förslag att glesbygdsbor ska vänta fyra dagar eller mer på att breven ska komma fram. Skäms!