Så långt mitt öga kan nå ser vi öde snötäckta fjäll. Sápmis sovande landskap ger ett efterlängtat lugn, långt bort från samhällspulsen. Jag står bredvid Matti Blind Berg från Sametinget, bakom oss skär Kirunagruvan, ägd av statens LKAB, rakt igenom det annars vackra och till synes orörda landskapet. Jag får höra att man kan se gruvan hela vägen från månen – en talande kontrast till arkeologernas svårigheter med att hitta spår från samernas mångtusenåriga existens i regionen. Bara 20 kilometer från statens gruva har nu det australiska företaget Talga Resources satt sin flagga. Här finns nämligen ett överflöd av grafit.

Matti Blind Berg berättar att Talga Resources vill starta en gruva nära Vittangi, mittemellan Vittangiälven och Norrbottens största älv – Torneälven. Unikt för regionen är att Torneälven inte har exploaterats för vattenkraft och att den räknas som ett skyddat område (Natura 2000). Landskapet här uppe är till stora delar fortfarande orört, vilket har lett till en fantastisk biologisk mångfald. Det är precis denna typ av mångfald som bör lämnas helt orörd i ett land som tar klimatkrisen på största allvar. Istället bearbetas nu en ansökan hos Mark- och miljödomstolen med förhoppningar om att börja utvinna grafit år 2023.

Gruvbolag är mer eller mindre synonyma med miljöförstöring. Mineralindustrin är en av de största klimatbovarna, när man ser till koldioxidutsläppen och det oundvikligt giftiga avfallet, som alltid kommer med en risk för läckage. Gruvor är också förknippade med en negativ påverkan på sköra naturvärden och den biologiska mångfalden. I Talga Resources ansökan för gruvverksamhet påpekas istället att planerna är miljövänliga, i kontrast till beroendet av fossila bränslen. Här har vi klimatkrisens moment 22 – ska vi behöva bryta upp sköra naturområden för att tillverka ”miljövänliga” batterier?  

Det är nämligen så att grafiten är tänkt att användas till framtidens elbilar. Lass efter lass av grafit ska gå från Vittangi i lastbilar ner till Luleå, där en ny fabrik ska använda mineralen för att tillverka batterikomponenter. Återigen står den biologiska mångfalden mot ekonomisk tillväxt. De svenska fjällens rikedom beräknas i mineraltillgångar som kan möta världens växande behov, istället för dess riktiga rikedom som ligger i den oförstörda helheten – där naturen tillåts att vara i fred.  

En annan viktig aspekt som kännetecknar gruvindustrins framfart är dess krock med områden som tillhör urbefolkningar. Den planerade Vittangigruvan ligger i gränslandet mellan samebyarna Talma och Gabna. I vanlig ordning krockar planerna med samernas rätt att bedriva renskötsel och deras kamp för att skydda Sápmi mot miljöförstöring.

Matti Blind Berg från Sametinget berättar om tiotals år av miljöaktivism mot gruvindustrin. Han pekar mot ett område framför oss där det i dagsläget hade legat stora dammar från ytterligare en gruva, om det inte vore för en aktiv motståndsrörelse. Talga Resources har under tio år byggt upp ett starkt underlag för att starta sin gruvdrift i Vittangi. Dess ekonomiska övertag för att kunna lyfta fram sin gröntvättade reklam kommer bli svår att kämpa emot. Gruvindustrin är bra för ekonomin, bra för välfärden. Det de inte säger är att biologisk mångfald, därmed bevarandet av fjällen, är grundläggande för vår faktiska överlevnad – för en långsiktig välfärd.