Krönika

Förmågan att begära och tvånget att försaka

Coronapandemin går in på sitt andra år och jag frågar mig själv om vi egentligen blivit så mycket klokare av det som hänt. Förstår vi fullt ut sambanden mellan vårt sätt att leva och det som händer runtomkring oss? Förstår vi att vår egen girighet göder miljöförstöring och utarmar jordens resurser, förstår vi skillnaden mellan brist och balans, mellan kortsiktigt agerande och ett liv som håller sig inom de planetära gränserna, skillnaden mellan behov och begär, mellan att begära och försaka?

Redan Stagnelius talade om begäret och försakelsen som livets två ytterligheter, och egentligen är det precis det allt handlar om; att begära, men också förstå att allt inte går att få, att vi också måste försaka.

Men det moderna samhället har hjälpt till att devalvera begreppen och de har ändrat karaktär. Det som kallas utveckling har, med de bästa av intentioner, gjort allt för att omskapa försakelsen till ett hot mot människans personliga frihet. Att avstå har setts som något främmande, något märkligt, nästan som ett uttryck för religiös askes. En alltmer brutal marknadsekonomi har därutöver hjälp till att öka vårt begär, skapat ohållbara löften om gränslöst självförverkligande.

Här är det på sin plats att förtydliga att kritiken inte handlar om uppfyllandet av våra grundläggande behov. Nej, det är faktiskt fråga om raka motsatsen; det är för att alla människor ska kunna uppfylla sina grundläggande behov inom de planetära gränserna vi måste tygla begäret och inse att sund försakelse bidrar till den klimaträttvisa många av oss vill uppnå.

När Arne Næss formulerade sin djupekologiska filosofi i bokform reflekterade han bland annat över synen på den tekniska utvecklingen och dess möjligheter att bidra till att lösa det som då kallades miljö- eller ekokris. Næss har mycket intressant att säga om bland annat synen på teknikutveckling som är väl värt att ta till sig och fundera över men som av naturliga skäl inte kan återges här. Men han skriver bland annat följande: 

”En mycket utbredd uppfattning inom inflytelserika kretsar i industristaterna går ut på att det är ett rent tekniskt problem att övervinna ekokrisen: De menar att det inte förutsätter förändringar i mentalitet eller i det ekonomiska systemet. De rådande värdeprioriteringarna i samhället kan förbli som de är.”

Och där är vi fortfarande kvar idag, och det är som jag ser det ett av de stora problemen. Om vi låter citatet stå för sig själv representerar det också bilden av det samhälle vi ser idag där många motsätter sig genomgripande systemförändringar och tror att teknikutvecklingen i sig är lösningen.

Men den springande punkten är om vi överhuvudtaget kan möta och motverka de olika kriser vi befinner oss i på ett relevant sätt om vi inte ifrågasätter de system som bidragit till att skapa dessa. Och blir då inte satsningar på ny teknik bara en täckmantel som döljer det faktum att det är systemet i sig som är djupt ohållbart? Det här är något vi måste börja diskutera på allvar eftersom vi inte kan få allt vi vill ha, något vi aldrig kunnat, oavsett vad det gäller. Vi måste prioritera. 

”Menska! vill du lifvets vishet lära,
O, så hör mig! Tvenne lagar styra
Detta lif. Förmågan att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra.”

Ur Suckarnes Mystèr av Erik Johan Stagnelius

Den globala onlinestrejken #NoMoreEmptyPromises som Fridays For Future arrangerar idag.

Den ekofascism som letar sig in i miljörörelsen.