Den svenska miljörörelsen upplevs av många som alltför homogen. Toktam Jahangiry skriver här om sina personliga erfarenheter av att som rasifierad person försöka ta sig in i miljöorganisationerna – och om den osäkerhet och otrygghet som hon och många av hennes aktivistiska vänner har känt.
Vi lever i en tid där frågor kring klimat och miljö står högst på agendan. Det hörs överallt om hur akuta åtgärder behövs för att rädda vårt jordklot, och många miljöaktivister uppger att vi tillhör den sista generationen som kan rädda jorden.
Allting står på spel; vårt liv, våra barns liv, djurens och naturens liv. Vi har Greta Thunberg – en fantastisk ung tjej som har skakat om världen och fått liv i en rörelse som alltid har funnits – men nu har många, tack vare henne
börjat förstå att det är nu eller aldrig som gäller. Att det är dags att agera. Men hur ser representationen inom miljörörelsen ut i Sverige?
Miljörörelse för de "vita"
Nu måste jag vara ärlig, när jag kom till Sverige för 15 år sedan trodde jag att jag inte visste så mycket om miljöfaror och klimatförändringar. Det tog lång tid för för mig att inse att jag trots allt har rätt mycket kunskaper kring dessa områden, men att de inte var adekvata nog utifrån miljörörelsen i Sverige, och detta gjorde mig osäker på att engagera mig kring miljöfrågor. Jag blev istället aktiv inom frågor om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och mäns våld mot kvinnor men jag vågade aldrig engagera mig inom miljöfrågor.
Och jag var inte ensam, jag kunde se samma osäkerhet hos mina aktivistiska vänner som jag jobbade ihop med. Jag såg inte heller många rasifierade personer som drev dessa frågor. En kombination av alla dessa känslor skapade en otrygghet för mig att vara med i en rörelse som handlar om miljö och klimat.
Jag tyckte, och tycker fortfarande, att miljörörelsen i Sverige mer eller mindre tillhör den vita medelklassen. De hörs och syns överallt och detta tycker jag personligen absolut inte är ett problem, men problem uppstår när vi skapar en rörelse som inte har ett inkluderande tankesätt. Det är fakta att vi har ett enda jordklot, men tillhör det alla bokstavligen? Mitt svar på denna fråga är: Nej. Innan vi har börjat arbeta inkluderande och skapa mångfald på alla nivåer kan vi inte påstå att jordkloten tillhör oss alla.
Radikal förändring krävs
En viss grupp som tillhör en viss klass i Sverige kan inte ensamma skapa en lyckad miljörörelse. En rörelse som är alltför ensidig kan inte nå särskilt långt. Det behövs därför en radikal förändring med fokus på att engagera alla när det gäller miljö- och klimatfrågor. Jag vill absolut inte överlämna hela ansvaret för inkluderingen åt nuvarande miljöaktivister, utan ansvaret ligger också hos de som känner sig utanför denna rörelse, även de måste se till att komma in och vara aktiva.
Det finns en massa faktorer som krävs för att vi ska kunna skapa en miljörörelse som är inkluderande och som alla känner sig trygga att vara med i. Men den viktigaste faktorn tycker jag är att vi ger en känsla till människor av att denna värld också är din och att dina handlingar och tankar spelar roll. Det tog lång tid för mig att få denna känsla. En känsla av att min röst inom klimat och miljö har ett värde.
Första gången jag kände den känslan var när jag var på ett möte med organisationen Jordens vänner, när de lyssnade på mina tankar kring
miljö och klimat och gav mig bekräftelse och beröm. Då fick jag mod att engagera mig kring dessa frågor.
Vi har redan många fungerande plattformar i vårt samhälle där vi kan diskutera frågor om till exempel våld, rasism, mänskliga rättigheter samt kvinnors och barns rättigheter. Nu är det dags att vi aktivister knyter ihop våra olika rörelser, att vi skapar en röd tråd i vårt arbete och frambringar en gemensam rörelse där alla kan känna sig inkluderade och där de känner att deras röster blir hörda.
Våra röster hörs bättre tillsammans och tillsammans kan vi skapa starkare förändringar. Till exempel flyktingars kunskap om klimatet är guld värd. Många har sett med egna ögon hur klimatförändringarna har förstört deras hem och tvingat dem att fly.
Vi har bara ett jordklot och den tillhör oss alla! Det är en fin mening eller hur? Min vision och dröm är att jag en gång ska kunna säga att denna fina meningen är sann och därför har jag valt att engagera mig inom miljörörelsen!
Jordklotet tillhör oss alla och jag gör min röst hörd!
