Under de senaste åren har jag förundrats över den utbredda förmågan att inte ta ansvar. Det har blivit allt tydligare för mig att det verkligen handlar om en ofta omedveten finslipad förmåga, inte bara en ovilja eller en bristande motivation.

Vi väljer att organisera samhället hierarkiskt på många sätt. Chefen kanske bestämmer allt på jobbet. Och även när vi tillåts rösta, så röstar vi in folk i hierarkier. Vi väljer att rangordna oss själva efter makt, och god prestige är det som ger mer makt. När vi arbetar så här, behöver vi ha något avgörande för att behålla makten. Lojalitet! Men inte vilken lojalitet som helst, utan lojalitet mot personer. Inte nödvändigtvis mot sakfrågor och mot det som är etiskt och moraliskt försvarbart.

Sättet vi organiserar oss på idag har inbyggda motiv för att inte förändra, att inte arbeta för att ställa om allt vi gör till en bättre värld. Under det moderna folkhemmets framväxt har denna förmågan finslipats under lönearbetsdagarna. En egen ekonomi och karriär innebär en bekräftelse och en trygghet som inte genererar någon större vilja att förändra för mycket. Vårt lönearbete blir en liten livsvärld som legitimerar att fortsätta som vanligt – vi skapar en legitimerande identitet för att fortsätta som innan.

På kvällar och helger organiserar sig folkhemssvensken i föreningslivet. Inom idrott och välmående, i sociala syften och i miljöfrågor. Ideellt, och med påverkansarbete för en bättre värld som motivation. Ett rikt föreningsliv ses som en indikator på en välfungerande demokrati. Samhället växer fram i ett samspel mellan ett legitimerande och ett motstånd. Men detta ideella förändringsarbetet på kvällstid möjliggörs samtidigt genom att en trygg ekonomi finns i ett planetförstörande industriarbete på dagtid.

Men både storsamhället och föreningstillhörigheten har stora svårigheter idag. Politikerföraktet ökar och föreningslivet krymper. Politiker saknar visioner som visar vägen ut ur de globala bekymren. Samtidigt har vi många marginaliserade grupper och en svårighet för flera av oss att hitta den grundtryggheten som krävs för att orka, och ha tid att organisera oss ideellt.

Ett annat bekymmer är, som jag sa tidigare, sättet vi organiserar oss på. Även föreningslivet arbetar oftast med hierarkiska lojaliteter mot personer, istället för ett målinriktat sakfokus som utvärderas och förbättras gemensamt. Det har blivit en plats för tillhörighet – identitet som byggs på lojalitet, istället för vad som faktiskt uträttas. Vi är på detta viset, de andra är på det andra viset. Det är konservativa och konserverande organisationsformer där prestige nås av hävd. Flexibilitet saknas.

Omställningen av samhället är brådskande. Omställningsprocessen behöver mer kraft och tid än vad som erbjuds genom idéellt arbete. Det måste ske hela tiden. I allt vi gör. Det räcker inte att ställa om efter arbetstid. Fler och fler av oss har insett detta de senaste decennierna, och har gått in i det som snarare kan kallas processidentiteter. En identitet där omställningsprocessen blir det som driver vad vi generellt gör, och där vi lär oss mer om omställning hela tiden tillsammans med andra.

Tanken på att arbetslivet och det ideella livet är separerbara är inte ens möjlig i en omställd värld. Begreppet fritid, är ju som bekant ett gammalt romerskt nedärvt begrepp som förutsatte att någon annan än den frie urbana mannen, nämligen slavar, utförde det arbetet som behövdes. Idag är allas våra slavar marginaliserade grupper och den naturliga miljön. Där hittar vi lidandet under vår konsumerande fritid!

Förändring kommer inte genom att fylla i någon annans formulär. För den omställande processidentiteten spelar det mindre roll när vardagen och helgdagen inträffar. En femdagars arbetsvecka förutsätter ofta att vi arbetar för den stora planetdödande maskinen. Jag har processveckor och processäsonger. I veckan finns det självklart tid för återhämtning och vila, som kanske är viktigare än någonsin om vi ska orka. Jag återhämtar mig när det passar min lokala situation, inte storsamhället. Vad som är avlönat och oavlönat spelar mindre roll, så länge alla kostnader täcks. Lojalitet mot personer är helt irrelevant, men lojalitet och medansvar gentemot sakfrågor, överenskomna arbetssätt och mål är allt. Det är inte vad vi tycker som är viktigt – det är vad vi faktiskt åstadkommer tillsammans som skapar mening!

Vad är det för priviligerad smörja, kanske någon tänker? Alla kan inte göra så. Många jobbar 60-timmarsveckor för att få ihop till hyra och mat. Whataboutism, säger jag! Det är strukturen och den priviligerade personen med en legitimerande identitet och fritid som är den stora omställningsbromsen i samhället. Japp, jag pekar finger. Marginaliserade individer och grupper som arbetar 60-timmarsveckor uppbär redan idag fullfjädrat lösningsfokus och processidentiteter. Problemet är att de är inlåsta i den tidigare nämnda organiseringsmetoden med personlojaliteter som bas.

Det finns en skillnad mellan fri tid, och tid för vila och återhämtning. För mig är återhämtning ett omställande samtal med grannen, samtidigt som jag hjälper till att knyta upp tomaterna och binda in lite mer kol i jorden från atmosfären.

Hur tar du medansvar under hela din dag?

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.