Carmen Blanco Valer: "Vi behöver antikroppar mot ekofascismen"
Copyright © 2022 Mediehuset Grön Press AB
ISSN: 2003-5268. Ansvarig utgivare: Lennart Spetz
Innehåll
-
Glöd
-
Zoom
-
Radar
-
Energi
-
Krönika
-
Under de senaste åren har jag förundrats över den utbredda förmågan att inte ta ansvar. Det har blivit allt tydligare för mig att det verkligen handlar om en ofta omedveten finslipad förmåga, inte bara en ovilja eller en bristande motivation.
Vi väljer att organisera samhället hierarkiskt på många sätt. Chefen kanske bestämmer allt på jobbet. Och även när vi tillåts rösta, så röstar vi in folk i hierarkier. Vi väljer att rangordna oss själva efter makt, och god prestige är det som ger mer makt. När vi arbetar så här, behöver vi ha något avgörande för att behålla makten. Lojalitet! Men inte vilken lojalitet som helst, utan lojalitet mot personer. Inte nödvändigtvis mot sakfrågor och mot det som är etiskt och moraliskt försvarbart.
Sättet vi organiserar oss på idag har inbyggda motiv för att inte förändra, att inte arbeta för att ställa om allt vi gör till en bättre värld. Under det moderna folkhemmets framväxt har denna förmågan finslipats under lönearbetsdagarna. En egen ekonomi och karriär innebär en bekräftelse och en trygghet som inte genererar någon större vilja att förändra för mycket. Vårt lönearbete blir en liten livsvärld som legitimerar att fortsätta som vanligt – vi skapar en legitimerande identitet för att fortsätta som innan.
På kvällar och helger organiserar sig folkhemssvensken i föreningslivet. Inom idrott och välmående, i sociala syften och i miljöfrågor. Ideellt, och med påverkansarbete för en bättre värld som motivation. Ett rikt föreningsliv ses som en indikator på en välfungerande demokrati. Samhället växer fram i ett samspel mellan ett legitimerande och ett motstånd. Men detta ideella förändringsarbetet på kvällstid möjliggörs samtidigt genom att en trygg ekonomi finns i ett planetförstörande industriarbete på dagtid.
Men både storsamhället och föreningstillhörigheten har stora svårigheter idag. Politikerföraktet ökar och föreningslivet krymper. Politiker saknar visioner som visar vägen ut ur de globala bekymren. Samtidigt har vi många marginaliserade grupper och en svårighet för flera av oss att hitta den grundtryggheten som krävs för att orka, och ha tid att organisera oss ideellt.
Ett annat bekymmer är, som jag sa tidigare, sättet vi organiserar oss på. Även föreningslivet arbetar oftast med hierarkiska lojaliteter mot personer, istället för ett målinriktat sakfokus som utvärderas och förbättras gemensamt. Det har blivit en plats för tillhörighet – identitet som byggs på lojalitet, istället för vad som faktiskt uträttas. Vi är på detta viset, de andra är på det andra viset. Det är konservativa och konserverande organisationsformer där prestige nås av hävd. Flexibilitet saknas.
Omställningen av samhället är brådskande. Omställningsprocessen behöver mer kraft och tid än vad som erbjuds genom idéellt arbete. Det måste ske hela tiden. I allt vi gör. Det räcker inte att ställa om efter arbetstid. Fler och fler av oss har insett detta de senaste decennierna, och har gått in i det som snarare kan kallas processidentiteter. En identitet där omställningsprocessen blir det som driver vad vi generellt gör, och där vi lär oss mer om omställning hela tiden tillsammans med andra.
Tanken på att arbetslivet och det ideella livet är separerbara är inte ens möjlig i en omställd värld. Begreppet fritid, är ju som bekant ett gammalt romerskt nedärvt begrepp som förutsatte att någon annan än den frie urbana mannen, nämligen slavar, utförde det arbetet som behövdes. Idag är allas våra slavar marginaliserade grupper och den naturliga miljön. Där hittar vi lidandet under vår konsumerande fritid!
Förändring kommer inte genom att fylla i någon annans formulär. För den omställande processidentiteten spelar det mindre roll när vardagen och helgdagen inträffar. En femdagars arbetsvecka förutsätter ofta att vi arbetar för den stora planetdödande maskinen. Jag har processveckor och processäsonger. I veckan finns det självklart tid för återhämtning och vila, som kanske är viktigare än någonsin om vi ska orka. Jag återhämtar mig när det passar min lokala situation, inte storsamhället. Vad som är avlönat och oavlönat spelar mindre roll, så länge alla kostnader täcks. Lojalitet mot personer är helt irrelevant, men lojalitet och medansvar gentemot sakfrågor, överenskomna arbetssätt och mål är allt. Det är inte vad vi tycker som är viktigt – det är vad vi faktiskt åstadkommer tillsammans som skapar mening!
Vad är det för priviligerad smörja, kanske någon tänker? Alla kan inte göra så. Många jobbar 60-timmarsveckor för att få ihop till hyra och mat. Whataboutism, säger jag! Det är strukturen och den priviligerade personen med en legitimerande identitet och fritid som är den stora omställningsbromsen i samhället. Japp, jag pekar finger. Marginaliserade individer och grupper som arbetar 60-timmarsveckor uppbär redan idag fullfjädrat lösningsfokus och processidentiteter. Problemet är att de är inlåsta i den tidigare nämnda organiseringsmetoden med personlojaliteter som bas.
Det finns en skillnad mellan fri tid, och tid för vila och återhämtning. För mig är återhämtning ett omställande samtal med grannen, samtidigt som jag hjälper till att knyta upp tomaterna och binda in lite mer kol i jorden från atmosfären.
Hur tar du medansvar under hela din dag?
Visselblåsare - behövs när vi arbetar för lojalitet mot personer eller strukturer. En överflödig roll i en medbestämmande struktur där feedback fungerar.
Whataboutism - nyord som innebär att flytta fokus till andra teman och grupper som inte har med saken att göra.
-