Så händer det igen. En man går till attack mot sju till synes slumpvis utvalda offer. Samtliga offer inklusive gärningsmannen, som skadesköts av polisen, vårdas just nu på sjukhus, men tack och lov har ingen avlidit. 

Det är fruktansvärt, meningslöst och sorgligt på alla sätt och vis. Den här gången skedde det i Vetlanda och den man som är på sannolika skäl misstänkt för sju mordförsök är en 22-årig man från Afghanistan som kom som flykting till Sverige 2016. Men det hade förstås kunnat ske var som helst annars och den misstänkte hade kunnat heta något helt annat, till exempel Anton Lundin Pettersson eller Anders Behring Breivik. För offren spelar antagligen inte mannens etnicitet så stor roll, ett knivhugg gör lika ont oavsett om det kommer från en person född i Sverige eller Afghanistan. Men för väldigt många verkar det vara väldigt viktigt. Det dröjde som vanligt inte länge efter dåden innan rasistsvansen var igång igen med det sedvanliga och förutsägbara hatet mot muslimer och mot PK-vänstern som låter terrorister härja fritt på gatorna. Annie Lööf behövde bara skriva i sociala medier att hon fördömde dådet för att mötas av hundratals hatiska kommentarer där hon bland annat fick veta att hon har “blod på sina händer” och att ”det är du och ditt parti som fått det att hända”. 

Men vad som skrämmer mig nästan ännu mer än den stormvåg av rasism som väller fram varje gång något sådant här sker är den polerade smygrasism som också profilerade skribenter bidrar till. Ledarskribenten Håkan Boström på GP konstaterar till exempel att man än så länge, mycket riktigt, inte vet något om motiven. Men ändå lyckas han komma till slutsatsen att det är migrationspolitikens fel att sådant här händer. Exempelvis skriver han: 

”Givetvis har den svenska migrationspolitiken – som lockat tusentals unga män utan asylskäl till landet, för att sedan mer eller mindre lämna dem vind för våg – bidragit till utanförskap, sociala problem, droghandel – och i förlängningen också våldsbrott. Det vet vi. Många av dessa människor befinner sig under stor psykisk och ekonomisk press. Det är ett samband som vi måste kunna förhålla oss till, och tala klarspråk om, utan att rucka på den självklara principen att ansvar för brottsliga handlingar alltid är individuellt, och inte en fråga om grupptillhörighet.” 

Boström har helt rätt i att det finns tusentals unga män i Sverige som har övergivits av samhället, eller ”lämnats vind för våg” som han skriver. Han har också rätt i att detta i många fall kan leda till utanförskap, sociala problem, droghandel och i värsta fall våldsbrott, även om det absolut inte måste göra det. Så långt är vi alltså ganska överens, Boström och jag, men vi landar i helt olika slutsatser. För även om Boström inte skriver det rakt ut så är ord som ”tusentals unga män utan asylskäl” och ”vi måste tala klarspråk om” signaler som ska förklara för läsaren att vi inte borde ha släppt in de här personerna från första början. Se hur det går. 

I mina ögon är det just detta att de har lämnats vind för våg, som Boström skriver, som är det stora problemet. Hade vi istället gett dem som kommer hit en grundtrygghet och en chans att bygga ett bra liv – samt inte minst en bättre psykiatrisk vård eftersom det ofta är psykiska problem som ligger bakom den här typen av brott – så är jag övertygad om att risken för sådana här händelser skulle minska drastiskt. Och det gäller förstås inte bara för män från Afghanistan utan också för personer uppvuxna i Sverige. 

Boström borde lyssna lite mer på GP-kollegan Arne Larsson som i en nyhetsanalys konstaterar att en tragisk händelse återigen har blivit ett slagträ i den politiska debatten. Larsson avslutar så här: ”Vi vet fortfarande inte särskilt mycket om dådet i Vetlanda, bara att polisen inte längre betraktar det som ett misstänkt terrorbrott. Samt att man ska vara medveten om att politiska partier försöker utnyttja tragiska händelser för att sälja in sitt budskap.”

Men för den som redan är övertygad om att alla problem beror på att vi har släppt in för många invandrare i Sverige spelar förstås sådana petitesser som motiv ingen större roll.