Vi har alla hört den; Tage Danielssons fantastiska monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg och hur det som var omöjligt innan katastrofen blev sant efteråt. Fast bara nästan…

Nu är vi där igen. Plötsligt är kärnkraft ”ren energi”. Och det stämmer förstås. Om man bara tänker på koldioxid och glömmer bort det radioaktiva avfallet och samtidigt struntar i risken för härdsmältor och terroristattacker mot såväl själva anläggningen som de slutförvaringsplatser som måste hålla i åtminstone 100 000 år.

Det är en sorglig upptäckt, men överallt i debatten ser jag hur sanningen blir alltmer relativ och anpassad efter de åsikter som framförs. Man gör helt enkelt det till ”sant” som tar sin utgångspunkt i en åsikt som är långtifrån given. På så vis blir argumentationen skev. Ungefär som när man utgick från att jorden var platt och universums medelpunkt. Det som räknades ut var sant utifrån denna föreställning, men riktigt sant var det likaväl inte eftersom grundantagandet inte stämde.

Vi inbillar oss att vi kommit så långt i utvecklingen, men inom område efter område begås samma misstag. Det som i själva verket är en åsikt tas för en sanning. Ibland avsiktligt. Ibland som en omedveten följd av att vi inte klarar av att se bortom det inskränkta tunneltänkande vi låst in oss i.

Exemplen är många. Ta höghastighetstågen. Förespråkarna pratar om hur viktigt det är att få folk att flyga mindre och hur lite utsläpp detta moderna mästerverk medför. Samtidigt glömmer man bort att ställa den fundamentala grundfrågan: Är det viktigt att allting hela tiden går snabbare och snabbare? Med följdfrågorna om hur vi mår av all stress och om det inte vore angelägnare att minska transporterna istället.

Man utgår alltså från sanningen att ”snabbt är bra och snabbare ännu bättre”. Problemet är bara att det inte är någon sanning utan ett antagande.

Samma sak sker på vår största morgontidnings ledarsida – gång efter gång skulle jag säga – när man skriver om Vladimir Putins farliga oberäknelighet och Sveriges eventuella medlemskap i Nato. Den 16 februari dristar man sig till och med att ha en text med rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Ryssland försvar”.

Problemet är inte vad man tycker om Ryssland och Putin. Nej, problemet är att man tar det för en sanning att mer vapen, fler regementen, närmare samarbete med USA och medlemskap i Nato ökar säkerheten och bidrar till stabilitet och fred. Man kan naturligtvis tycka så, men någon sanning är det inte.

Minst lika sannolikt är att nedrustning, samarbete (med både Ryssland och USA) och diplomati är det som skapar långvarig trygghet. För att inte tala om vad all upprustning och alla stora militärmanövrar får för konsekvenser för miljön.

Som sagt, på område efter område sker samma sak. Man tar det för en sanning att vi behöver mer och mer el, när det istället borde läggas mer fokus på minskad konsumtion och färre transporter. Visserligen med el som verkligen är ren, men grundförutsättningen, att vi ska fortsätta leva som vi gör, är inte någon sanning utan ett av flera alternativ.

För att avsluta det här resonemanget vill jag till sist nämna de som kallar sig ”innovativa” och kallar de som ifrågasätter den teknologiska utvecklingen för bakåtsträvare. Det bygger på precis samma resonemang. Man gör en åsikt till en sanning, i det här fallet att det nuvarande moderna sättet att se på livet och att vårt ekonomiska system är det rätta, när det i själva verket är en möjlighet som det finns all anledning att ställa mot andra möjligheter.

Med det här sättet att se på hur argumentationen förs upptäcker man också snart att det är de i själva verket är de som kallar sig innovativa som är de konservativa. De vill ju bevara den rådande ordningen till varje pris. De som däremot inte tar alla nymodigheter för givna utan istället undrar ”varför” och vill något annat… Det är hos dem vi hittar de verkliga innovatörerna.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.