Vi har alla hört den; Tage Danielssons fantastiska monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg och hur det som var omöjligt innan katastrofen blev sant efteråt. Fast bara nästan…

Nu är vi där igen. Plötsligt är kärnkraft ”ren energi”. Och det stämmer förstås. Om man bara tänker på koldioxid och glömmer bort det radioaktiva avfallet och samtidigt struntar i risken för härdsmältor och terroristattacker mot såväl själva anläggningen som de slutförvaringsplatser som måste hålla i åtminstone 100 000 år.

Det är en sorglig upptäckt, men överallt i debatten ser jag hur sanningen blir alltmer relativ och anpassad efter de åsikter som framförs. Man gör helt enkelt det till ”sant” som tar sin utgångspunkt i en åsikt som är långtifrån given. På så vis blir argumentationen skev. Ungefär som när man utgick från att jorden var platt och universums medelpunkt. Det som räknades ut var sant utifrån denna föreställning, men riktigt sant var det likaväl inte eftersom grundantagandet inte stämde.

Vi inbillar oss att vi kommit så långt i utvecklingen, men inom område efter område begås samma misstag. Det som i själva verket är en åsikt tas för en sanning. Ibland avsiktligt. Ibland som en omedveten följd av att vi inte klarar av att se bortom det inskränkta tunneltänkande vi låst in oss i.

Exemplen är många. Ta höghastighetstågen. Förespråkarna pratar om hur viktigt det är att få folk att flyga mindre och hur lite utsläpp detta moderna mästerverk medför. Samtidigt glömmer man bort att ställa den fundamentala grundfrågan: Är det viktigt att allting hela tiden går snabbare och snabbare? Med följdfrågorna om hur vi mår av all stress och om det inte vore angelägnare att minska transporterna istället.

Man utgår alltså från sanningen att ”snabbt är bra och snabbare ännu bättre”. Problemet är bara att det inte är någon sanning utan ett antagande.

Samma sak sker på vår största morgontidnings ledarsida – gång efter gång skulle jag säga – när man skriver om Vladimir Putins farliga oberäknelighet och Sveriges eventuella medlemskap i Nato. Den 16 februari dristar man sig till och med att ha en text med rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Ryssland försvar”.

Problemet är inte vad man tycker om Ryssland och Putin. Nej, problemet är att man tar det för en sanning att mer vapen, fler regementen, närmare samarbete med USA och medlemskap i Nato ökar säkerheten och bidrar till stabilitet och fred. Man kan naturligtvis tycka så, men någon sanning är det inte.

Minst lika sannolikt är att nedrustning, samarbete (med både Ryssland och USA) och diplomati är det som skapar långvarig trygghet. För att inte tala om vad all upprustning och alla stora militärmanövrar får för konsekvenser för miljön.

Som sagt, på område efter område sker samma sak. Man tar det för en sanning att vi behöver mer och mer el, när det istället borde läggas mer fokus på minskad konsumtion och färre transporter. Visserligen med el som verkligen är ren, men grundförutsättningen, att vi ska fortsätta leva som vi gör, är inte någon sanning utan ett av flera alternativ.

För att avsluta det här resonemanget vill jag till sist nämna de som kallar sig ”innovativa” och kallar de som ifrågasätter den teknologiska utvecklingen för bakåtsträvare. Det bygger på precis samma resonemang. Man gör en åsikt till en sanning, i det här fallet att det nuvarande moderna sättet att se på livet och att vårt ekonomiska system är det rätta, när det i själva verket är en möjlighet som det finns all anledning att ställa mot andra möjligheter.

Med det här sättet att se på hur argumentationen förs upptäcker man också snart att det är de i själva verket är de som kallar sig innovativa som är de konservativa. De vill ju bevara den rådande ordningen till varje pris. De som däremot inte tar alla nymodigheter för givna utan istället undrar ”varför” och vill något annat… Det är hos dem vi hittar de verkliga innovatörerna.