I onsdags var det förintelsens minnesdag. Dagen innan valde Forum för levande historia att publicera ett Facebookinlägg där Ulf Kristersson poserar med boken Förintelsens barn av Margit Silberstein. En vecka tidigare hade han suttit i en tv-soffa och pratat om Sverigedemokraterna som ett ”seriöst och konstruktivt parti” och sagt att han gärna skulle samarbeta med dem ”i frågor där de tycker ungefär lika” och räknar bland annat upp kriminalpolitik, invandringspolitik och energifrågor. SD har, vilket borde vara bekant för de flesta vid det här laget, sina rötter i naziströrelsen. Men än mer relevant är att det än i dag snarare är regel än undantag med ledande SD-politiker som uttrycker sig grovt rasistiskt och kränkande och att hela deras politik grundar sig i en ”vi och dom”-uppdelning. Kristersson är förstås inte dummare än att han förstår det, men han förstår också att han i dagsläget är beroende av SD för att erövra statsministerposten. 

I DN i söndags intervjuades fyra förintelseöverlevare, bland annat Emerich Roth, som säger att ”det är nu viktigt att tänka framåt och finna olika vägar som bäddar för kontinuiteten så att kommande generationer kan lära något av Förintelsen och inte bara om Förintelsen”. Det är ord som tål att upprepas. Vi har alla läst om grymheterna som ägde rum under förintelsen, men genom att bara fokusera på grymheterna kan det vara svårt att förstå hur det kunde hända. Det är lätt att se förintelsens grymheter som något exceptionellt som saknar motstycke i historien, trots att det har skett andra folkmord både före och efter. När vi bara läser om förintelsen missar vi lätt allting som ledde fram till den: kolonialismen, nationalismen, socialdarwinismen och rasbiologin under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Ju mer man läser om det, ju mindre obegriplig ter sig förintelsen. Den kan till och med ses som en logisk kulmen på många decennier av rasistiska strömningar. 

Det är alltså först när vi placerar förintelsen i dess historiska kontext som den går att förstå och det är också först då som vi kan lära oss någonting av den i dag. 

”Historien upprepar sig” heter det, vilket förstås är en sanning med modifikation. Historien upprepar sig aldrig på exakt samma sätt, men tendenser ur historien återkommer. Jag tror till exempel inte att vi någonsin kommer få se en ny förintelse, i alla fall inte på det sätt som den såg ut på 1930- och 1940-talen. Det betyder inte att andra, minst lika hemska saker, kan ske. Det som är viktigt är att vi försöker förstå historiska skeenden och har förmågan att omtolka dem till vår tid. Och om det är något historien kan lära oss är att saker kan ske väldigt snabbt om man inleder samarbeten med partier som inte anser att alla människor är lika värda. Det var med hjälp av en borgerlig koalition som Hitler kom till makten 1933. Och det var också de borgerliga partierna som var med och såg till att nazistpartiet inte bara fick den exekutiva utan också den lagstiftande makten.    

Emerich Roth fortsätter: ”Med facit i hand vet vi nu, att om människor hade reagerat och protesterat, vilket inte var omöjligt, hade Förintelsen inte kunnat äga rum. Med andra ord, det är passiviteten och likgiltigheten som är mänsklighetens största fiende. Det är endast med lärdom av historien som vi kan möta framtiden med öppna ögon och ha en chans att förhindra att historien upprepar sig.” 

Det är om detta vi må berätta.